Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Luleå—Gellivare—Harsprånget—Jokkmokk— Storbacken—Edefors—Luleå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tiga näring. Vindfällen, af de för ett 20-tal år sedan milsvidt
härjande skogseldarna, lågo spridda öfver allt. I vår väg låg en
Ten, nyligen dödad af järf (föraren gick på inga vilkor in på,
att det kunde vara af varg — på hvad grund flngo vi ej veta).
En vild strid hade antagligen utkämpats, ty renhår och
hud-slarfvor voro spridda vida omkring. — Det var förskräckande
dystert med det allt mer tilltagande dånet från fallen i älfven,
som, osynlig tills man kommer ända intill densamma, rullar
fram i denna afgrundklyftas botten, åstadkommande hela
bergs-grundens våldsamma skälfning.
Tydligt är, att vi endast långsamt kunde närma oss fallet,
än öfver en klyfta balancerande på dessa vindfällen, som
stundom voro af väldiga dimensioner, än krypande uppför ett
klippblock för att sedan hasa utför och mota ett annat, som allt
för brant och högt måste kringgås — om jag för öfrigt ens kan
nämna ordet gå. Också togo de 2 kilometerna till fallet 1 1/2
timmes tid.
Vi sågo på afstånd, huru vattnet piskades högt upp i
luften och stänkte vida omkring, utan att se någonting af älfven,
förr än vi kommo ända fram till öfversta randen af denna 3
kilometer långa bergsklyftas bottenfåra, i hvilken den strax förut
lugnt framflytande väldiga vattenmassan sammanpressas. Vi
hasade oss ned till en lägre afsats, och jag vågade mig,
kapande på den fuktiga, men ändå icke slippriga, ramsvarta.,
refllade berghällen, vid. högre vattenstånd liggande under vattnet,
ända fram till randen af det öfversta fallet.
Den, som kommer till Harsprånget och väntar sig att på
en gång och i ett fall få se vattnet störta sig utför de utlofvade
75 m., blifver mycket besviken. — Delande sig kring en
väldig sten i fallhufvudet, störtar det, mellan de tvenne på ett
»harsprång» sig närmande klippväggarna, sammanpressade
vattnet med mörkgrön färg lodrätt ned omkr. 10 meter. Sjudande
rullar det vidare och möter en liten uppström, för hvilken det
ett Ögonblick synes gifva vika, men endast för att det nästa,
liksom tuktande motståndet, vildt rytande och kastande
vattenstänk högt upp mot klippranden än våldsammare kasta sig
utför ytterligare ett fall; rullar så, hvitskummande, som i
våldsam kokning genom den än trängre, slingrande fåran mellan
höga klippväggar och kastar sig utför ännu en höjd ned i
djupet, där en lodrät klippvägg hämmar dess vilda framfart och
Sv. Turistföreningens Årsskrift 1890. 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
