Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stockholm—Luleå—Har språnget—Stora Sjöfallet— Kvikkjokk—Fagerlid—Bodö—Trondhjem— Stockholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sommar kommer att finnas båt. Efter några timmars vandring
rundt ett utsprång af Sulitälma svängde vi af i mera vestlig
riktning och följde den från Sulitälmas glacier, Salajsekna,
kommande Lairoälf, som faller ut i Pjeskejaur.
I vanliga fall lär man kunna passera älfven utan
synnerliga svårigheter, men den hade nu svällt upp till en mycket
bred och strid fors, så mycket svårare att passera, som vattnet
var mjölkhvitt och stenarne betäckta med tumstjockt slam. Vi
sökte länge efter lämpligt vadningsställe, men förgäfves. Saken
började bli både betänklig och komisk, då karlarne hördes
be-tvifla möjligheten att komma öfver. Skulle vi här nödgas vända
om! Det kunde naturligtvis inte komma i fråga, och så gjorde
vi oss i ordning. Ur, pengar, barometrar m. m. d. lindades
omsorgsfullt in för att skyddas på bästa möjliga sätt i händelse
af ett fullständigt bad. Karlarne hade under tiden,
sammanbundna med ett rep, gifvit sig af. Vi höllo för lämpligast att
hvar och en skötte sig sjelf och började med stöd af stafvarne
att sakta och försigtigt steg för steg trefva oss fram. Här
be-höfdes kallblodighet, ty för hvarje nytt steg höll man på att
tappa fotfäste för den starka strömmens och de hala stenarnes
skull. Djupet var ungefär fyra fot och vattnet iskallt. Efter
några hotande tillbud kommo vi alla lyckligt öfver i sällskap
med en liten späd vilsekommen renkalf, som följt oss några
timmar. Vi ömsade i största hast fot- och benbeklädnad samt
togo alla fyra hvarsin thesked Hoffmans droppar, för att sätta
blodet i omlopp. Den lilla kvantitet spirituösa, som vi medfört
från Luleå, var för längesedan »utsupen».
Efter stark nederbörd kan således Lairoälf utgöra ett svårt
hinder på denna väg, men detta kan man ju undvika genom
att uppskjuta marschen en eller två dagar.
Klockan hade nu blifvit 5 och den egentliga
fjällvandringen återstod ännu. På kort afstånd passerade vi den väldiga
glacieren Salajseknas nedersta förgreningar. Det bar nu
uppför, men vi hade icke hunnit särdeles långt, förrän vi insveptes
i dimma, så tät, att man knappt kunde se den framför gående.
Våra karlar hade ett beundransvärdt lokalsinne, ty vi sågo dem
aldrig tveka om vägen. Regn och stark vestlig blåst ökade snart
svårigheterna. Framåt gick det under några timmar än upp och
ned, än öfver snö- och isfält, än öfver svarta skrofliga klippor.
Karlarne förmenade, att vi hade en af Sulitälmas toppar ofvanför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
