Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Beskrifning öfver en resa i Umeå Lappmark sommaren 1889
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rater deremot hade vanliga skodon, hvarför de snart blefvo
våta om fötterna af det iskalla snövattnet. När vi kommit
upp öfver trädgränsen, blef sluttningen något mindre. Nu
hade det upphört att regna, men det var alldeles mulet, så
att fjällets spets, som vi till en början hade sett mycket
tydligt, snart af molnmassorna bortskymdes för våra ögon. När
vi kommit ännu högre upp på fjället, varseblefvo vi en
jordhydda, som var uppförd derstädes. Vi fingo sedan veta, att
professor Rosén hade bott i densamma föregående
sommar, då han var der i och för astronomiska iakttagelser.
Inuti hyddan sågo vi lemningar efter en eldstad och två
sängplatser. Nu hade det blifvit ännu mera mulet, och regnet
föll i strömmar. Uppstigandet blef äfven mycket besvärligare,
derigenom att lutningen blef mycket brant. Dessutom lågo
här uppe de ena stenblocken hopade bredvid de andra, och
ofta lågo de så löst, att de rullade ned utför fjället, så fort
man kom åt dem. Allt detta gjorde naturligtvis, att
uppstigandet blef ytterst besvärligt. Då regnet blef alltför
häftigt, sökte vi skydd bakom ett stort stenblock. Vi voro nu
vid undre kanten af molnet och sågo, huru molnmassorna
rullade utför fjällets sidor. Utsigten nedåt var dock ännu
fri, och vi sågo, huru Ume-elfven likt ett smalt »band
slingrade sig fram mellan bergen. Eftersom regnet ej gaf sig,
beslöto vi snart att gå vidare. Vi voro dock ganska
missmodiga, eftersom vi voro genomblöta från topp till tå, och
det här uppe blåste half storm, så att vi skakade af köld.
Efter en stund voro vi midt inne i molnet, som var så tjockt,
att vi blott kunde se några steg framför oss. Af en
kompass, som vi hade med oss, märkte vi, att vi gingo rakt åt
öster. Vi inbillade oss hela tiden, att toppen ej var långt
ifrån oss, men ändå tycktes det, som om vi aldrig skulle
uppnå den. Regnet upphörde nu också snart, men
vattenpartiklarna i molnet trängde dock ända in till kroppen på
oss. Snart började det också att ljusna, hvilket antydde, att
vi kommit upp i molnets öfre delar. Nu blef det mycket
brant, och stenarna lågo hopade på hvarandra liksom i ett
stort stenrös. Slutligen fingo vi ändtligen syn på toppen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
