Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lif i jagten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvilka nu ej hördes. Han sa då, ja nu är allt björnen död.
Gud vet om dä, sa jag, vi få gå efter. Ja, men vi lär ta
(taga) oss en bit, för jag är »svong» (hungrig), sa han. Ja,
kom då, sa ig (jag). A så högg vi i oss en bit och drog så
upp åt berget igen. Der fick vi höra hundarna, det var stånd,
men det var långt bort emot sättervallarna. »Kors, sa ja,
må han kan gå upp åt Siljeträ» (en stor bergshöjd) »A inte»,
sa fanjunkaren, »han är så illa placerad (blesserad), så det
orkar han inte,» men åt det hållet bar det likväl, och vi
efter. Så fick vi höra folk, som skrek, och så hörde vi
björnen röt och hundarne gick på, så ni skulle aldrig hört maken.
Rulle var mest hes à Träff gnäll, så det rent af var otroli.
Ja, vi lär efter, sa ja, och så sprang vi igen. Fanjunkaren
före och jag efter. Vi kommo nu utför en dal med småskog
uti och der mötte vi björnen. Han kom emot oss med öppen
käft och tungan långt ur halsen och röt så vi vardt rent
förfärade. Så snodde (vände) fanjunkaren om och rände på
mig, så jag stöp framstupa åt sidan, och med ett var
björnen öfver mig, och tänk den »utecken» (otäcken) strök hättan
(tog mössan) från mig och slängde den högt upp på en buske,
men då vardt Rulle arg, så det förslog, och rök på björnen
och högg sig fast vid ena örat, lille Träff sprang upp på
ryggen, slet och bet så håret dammade. Björnen röt och
snodde om, så det brakade i buskarna, à ni må tro jag var
inte sen att komma upp, och så sprang jag och skrek till
fanjunkaren, att han skulle skjuta, men inte hörde jag till
hvarken fanjunkaren eller hans bössa, och så vände björnen
af nedåt Sättermarken igen. Då vände jag åter och tog reda
på hätta och bössa, och när jag såg efter, hade björnsaten
äfven bitit sönder säcken, jag hade på ryggen. Då vardt jag
og (också) sinnu (ond) och så gick jag efter drefvet, ty nu
var det stånd igen. Nu small det två skott, och så bar det
iväg, innan jag hann fram. Det var fanjunkaren, som skjutit
just som björnen tagit till flykten, och nu voro vi sinnta
båda två och taltes vid, om det kunde vara en trollbjörn.
Så vardt det stånd igen, och bäst det var small det igen. Vi vardt
förskräckta, för vi visste inte, hvem som kunde vara här à
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
