Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Aktsek till Njuonjes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ut i älfven. Vi följde. Det iskalla vattnet stiger högre och
högre mot bålen och strömmen blir allt stridare. Den forsar
så vildt, att jag vacklar på benen och är nära förlora fotfästet
och ryckas med. En kraftig stöt med stafven återger mig balansen. Hårdt stödjande mig på sobben, som föres i spetsig
vinkel mot bottnen, flyttar jag mig fram ett tuppfjät, lyfter så
stafven en smula från botten framåt ett par tum. Under denna
manöver är jag åter nära att falla – det skummande vattnet
når mig till midjan – men återvinner jemnvikten när sobben
ånyo fått fäste på botten. Så går det tum för tum framåt
under ständig farhåga att ramla och i bästa fall göra några
hundra meters färd utför den iskalla forsen. Jag fryser ej
längre. Kampen med forsen värmer. Flämtande når jag lugnare vatten och slutligen stranden lagom för att nicka åt den
förbluffade Per Olof, som nu satt ner gumman och vänder sig
om för att göra tredje resan öfver elfven efter mig, hvilken
han trodde ännu stå kvar på sandbanken och hacka tänder.
Det vankades också rikligt beröm för mod, oförskräckthet
och styrka
[1].
Lappgumman ränner redan uppåt videsnåren för att tända
upp eld.
Men se gummans hund står ännu tjutande kvar på en
sandbank i floden. Han har gått öfver de mindre backarne
men vågar sig ej ut i älfven. Lappgumman vänder om vid
tjutet, springer upp på en höjd vid stranden och uppmuntrar
hunden med höga rop. Denne ger sig ut, i början går det bra
men midt i djupaste floden griper honom forsen. Han vältrar
rundt omkring och följer med ett långt stycke utföre, men forsen gör en liten krökning, så att hunden kastas in på något
grundare vatten, där strömmen är mindre stark, han börjar
åter simma. Knappt märkbart kommer han fram. Några minuter är det ovisst, om han skall komma öfver eller åter drifvas ut i den starkaste strömfåran, där han är ohjälpligt förlorad. Men snart kan man se att han vinner på forsen, han är
redan i lugnare vatten. Lappgumman, som från höjden ej kan
se stranden, springer vid mitt rop, att hunden är i land, uppåt
videbuskarne och Per Olof följer efter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
