Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På fotvandring i lappländska fjällbygden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Åtföljd af en extra kronojägare såsom bärare och min lapphund
Tsjappes i egenskap af »husbonds gode vän», lemnade
jag således Gellivara på e. m. den 9 Juni för att begifva mig
norrut. Tack vare en s. k. tralla (4 parvis sammanaxlade järnvägshjul
med plankgolf däröfver), hvilken som bekant framdrifves
med stakar och som vi hyggligt nog fått låna af en
engelsman på »Platsen», var färden utefter »norska linien» rätt
bekväm i början, ehuru det gick skäligen långsamt i den hårda
motvinden. Det var riktigt kulet och bistert på eftermiddagen,
fjällvinden svepte på så att sanden rök från banvallarna och vi
fröso tappert, där vi lågo utsträckta på trallan med kontar som
hufvudgärd och en filt som täcke. Det kringgifvande landskapet
var vintrigt och ogästvänligt, ingenting grönskade, djupa
drifvor lågo ännu kvar i skuggan och ej ens på öppna isar
hade snömängderna fullständigt smält undan. I fonden låg
Dundret snöhöljdt och som vanligt imponerande, på sidorna
Siäka- och Allavare m. fl. Vasaraälfvens flöde var ännu fjättradt.
På kilometern 218 hade bankarne rasat i en stark skärning
af linien, och som sten och grus där vältat ned öfver
banspåret, måste vi öfvergifva trallan och vandra fram till km.
225, »the rails-tip», hvarest banans schaktning och skenläggning
blifvit afslutad – tillsvidare. Härifrån var till Ladnivaara
lilla nybygge, vårt första nattkvarter, omkring en fjärdingsväg
med sorgligt väglag öfver hårdfrusna backar och uppblötta
myrar med bottenkäle. Vid framkomsten till detta ställe
befunno sig också våra i lappskor instufvade fötter i helt »ömmande
omständigheter», så obetydlig marschen än varit, men
dessa lappskor vålla en alltid obehagligheter i början af hvarje
år, innan man ånyo får vänja sig vid dem, sedan blifva de
oumbärliga.
*
Arla om morgonen den 10 Juni lämnade vi Ladnivaara
efter att därstädes hafva förskaffat oss ännu en bärare, ty det
var ju oskäligt att kronojägaren skulle knoga med dubbel börda,
så mycket mer som vi misstänkte, att vår marsch för dagen
– eller de 4 milen till Killingi vid Kaitumälfven – skulle
blifva nog så dryga. Att börja med var det tämligen skapligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
