Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En rundresa i Norrbotten 1891
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som vägvisare. Denne upplyste oss om, att vi efter denna väg
skulle komma ned till gården Storjord, som »bebos af en skogvaktare».
Den 1 Augusti på morgonen lämnade vi Nasa. Sedan vi
passerat de många och långa snödrifvorna på norra sidan af
fjället, kommo vi ned i Lönsdalen, som var fast och god att
gå på, och där hvarken snö eller buskar hindrade oss. Åtskilliga fjällbäckar, hvilka runno ned till hufvudälfven, Lönsälfven, som rinner norrut, passerades utan svårighet. Frampå
eftermiddagen hade dalen sänkt sig så mycket, att vi kommo
ned i björkskogen. Vi kunde ej längre följa älfven, som här
brusade fram i en trång ränna mellan höga och branta fjällsidor, utan måste leta oss fram högre upp på fjällsidan, där
stenar, ris och buskar voro till hinders.
Vi kommo nu till ett annat vattendrag, Kjemån, vid hvars
östra sida vi hade att öfvergå en mycket besvärlig och med
otaliga klippor uppfylld terräng. Sent omsider stodo vi vid fjällets
slut. Djupt under oss sågo vi de första mänskliga boningarna.
Men att komma utför den branta fjällsidan, som var beväxt
med barr- och löfskog, var ej lätt, i synnerhet som det redan
var rätt mörkt. Delvis åkande på en onämnbar bakdel och
begagnande hälarne som bromsar och armbågarne som styre
kommo vi utan några äfventyr ned till dalbottnen. Till vänster
om oss störtade Kjemåns vatten sig med ett döfvande dån
utför de vilda klippafsatserna. På en spång, som var lagd
öfver Kjemån, passerade vi denna och kommo snart därefter
till den stora älfven. På andra stranden lyste en eld, som
visade att folk ännu var uppe, oaktadt det var midnattstid.
Efter en 17 timmars vandring, hvarunder vi tillryggalagt nära
5 mil, voro vi alldeles uttröttade. Den sista svåra delen af
vägen hade medtagit våra sista krafter.
Vi ropade efter båt och efter en stund kom en kvinna
roende till oss öfver den strida älfven. Kunna vi få ett »værelse»
öfver natten? frågade jag. – »Hvor mange er De da»? sade hon,
seende sig omkring på oss. »Vi er kun to og en hund», blef
svaret.
Komna öfver älfven visade hon oss in i ett rum. Snart
kom hon själf in med ljus. Vi fingo nu stora ögon. Det var
ej till någon vanlig skogvaktare vi kommit. Rummet, i hvilket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
