Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En rundresa i Norrbotten 1891
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vi befunno oss, var nämligen fint och med utsökt smak möbleradt och prydt, och vår rodderska var ej en vanlig piga, som
vi antagit, utan en ung, ståtlig och vacker dam. »Er fröken
datter i huset»? fann jag mig föranlåten att fråga. – »Nej, jeg
skulde nok være fruen», svarade hon. Tablå.
Vår hunger och trötthet voro emellertid för stora för att
tillåta en längre konversation. Bådadera blefvo afhjälpta, den
första vid ett i hast dukadt bord och den senare i ett par
ejderdunsbäddar på loftet.
Vid frukostbordet morgonen därpå, där frun presiderade,
fingo vi veta, att mannen, som är forstassistent (jägmästare),
var frånvarande på en tjänsteresa, samt att frun var ensam
hemma med sina barn. Orsaken till att hon var uppe så sent
kvällen förut, då vi ankommo, var den, att hon hade »spröjtet
i haven», emedan det var så stark torka. »Hvad heter Eder
man»? – Det är ett namn, lika svårt att stafva som att uttala», svarade hon leende. Och så stafvade hon ihop 10 bokstäfver, som bildade ett namn, hälften holländska, hälften tyska,
hvilket på svenska betyder »nyår».
Det mottagande, vi främlingar rönte i detta angenäma
hem, var så hjärtligt, att vi med lätthet läto öfvertala oss att
stanna kvar öfver middagen. Medan vi väntade på denna,
gjorde vi ett besök i den beryktade Junkerdalsuren, som är
belägen härinvid. Denna är en trång klyfta med lodräta,
stundom öfverhängande och bortåt 1,000 fot höga fjällväggar.
På klyftans botten framrinner den strida Junkerdalsälfven, som
vid Storjord förenar sig med Lönsälfven och Kjemån. På
sidan af älfven är en landsväg – samma väg, som sedan går
förbi de ofvan nämnda fjällstugorna till Arjepluog – insprängd
i fjällsidan. Vägen är så smal, att, då jag ställde mig midt på
vägen och sträckte ut armarne, nådde jag med fingerspetsarne
å ena sidan fjällväggen och å den andra ledstången mot älfven.
En natur, sådan man här har framför sig, söker sin like. »Sådana taflor, som den i berget sprängda vägen genom Junkerdalsuren, äro minnen för lifvet, säger R. i Turistföreningens
årsskrift N:o 4, sid. 25, och häri instämmer äfven jag. Vid
sidan af landsvägen och i små klyftor i fjället växte vilda
blommor och mogna smultron. Vi samlade en bukett däraf
och skänkte den vackra frun vid vår återkomst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
