Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En sommartur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utsleten». Flickorna tyckte, att detta var en träffande allegori,
hvars betydelse de särskildt bådo impressarion lägga på hjärtat
och tänka på, hvarje gång frestelse påkom honom att bära
ränseln åt fröken A. Härtill genmälte han, att en så liten och
lätt ränsel som den ifrågavarande hade ingen tyngd alls, ergo
kunde den ej utslita honom, men hur det var med de öfriga
ränslarne, det kunde han inte säga med absolut säkerhet.
Som ofvan nämts hafva vi efter återföreningen på Kinnekulle nu slagit oss ned ute i hotellparken. Här har ej regnat
utan solen glittrar genom löfven, och det susar så vackert, så
»sommarvarmt» i trädens kronor. Hvad det är för njutning
då, att få ligga och hvila i gräset med ränseln under hufvudet
och cigarren tänd – ja d.v.s. detta gäller herr S. och mig;
gossarne äro på rörlig fot i närheten, botanisera och klå då
och då på hvarandra i all vänskaplighet; och flickorna sitta på
sina filtar och hafva fått fram virkningar eller hvad det är för
otyg[1]. Här berätta vi nu för hvarandra minnen från andra
turistfärder med deras glada, sorgliga och sorglustiga episoder;
så göra vi upp planer för morgondagen, resonera om politik
och knäckkokning, disputera om form och färg på de lätta,
ljusa sommarskyar, som glida fram däruppe så högt, högt öfver
våra hufvuden, läsa »Hvita frun» af Snoilsky och »Terje Vigen»
af Ibsen, m.m. m.m.
Men tiden lider. Klockorna på de stora herrgårdarne ha
re’n ringt till aftonvardsrast. Vi måste alltså bryta upp om
vi i dag skola se något af Kinnekulles märkvärdigheter. På
den nyanlagda vägen upp genom Råbäcks berömda park äro
vi snart på väg till Mörkeklefs grotta. Parken är ett under af
yppighet; ingen af oss hade förr sett dess like. Skada att
marken på sina ställen är så tätt beväxt med Allium ursinum,
att den fyller luften med intensif hvitlöks-lukt, en doft som ej
är precis något att stå efter.
Plötsligt slutar stigen vid en bergvägg. Men här varsna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
