Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Halle- och Hunneberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på Halleberg. Och utsikten ger riklig lön för vår möda. Till
höger utbreder Vänern sin vidsträckta vattenspegel, krusad af
en sakta bris, som långsamt framdrifver de talrika fartygen,
hvilka med alla segel tillsatta likna fiskmåsar. En svag rökstrimma betecknar ångbåtarnes väg. På andra sidan sjön höja
sig Dalbobergen amfiteatraliskt, tills de i ett blånande fjärran
tyckas sammansmälta med himlen. Här och hvar mörka furu- och
granskogar, i hvilka ekdungarnes ljusare grönska gör ett
angenämt afbrott. Nästan dold af några smärre kullar ligger
vid Vänerns strand den lilla staden, som vi nyss lämnat, liksom drömmande om sin forna storhet, då den utgjorde hela
traktens finansiela medelpunkt. Till vänster se vi syskonberget
Hunneberg, och nedanför detta utbreder sig den bördiga Tunhemsslätten, det gamla Dunhede, dit sägnen vill förlägga det
slag, genom hvilket de nomadiska folkens makt bröts, och där
den idoge jordbrukaren nu sköter sin jord, endast någon gång
ägnande en tanke åt dessa längesedan svunna tider, då spaden
eller plogen bringar i dagen en »Torsvigg». Mellan de odlade
fältet slingrar sig älfven helt lugn, liksom samlande krafter
till sitt jättesprång vid Trollhättan, hvars smäckra tornspira
skymtar vid horisonten. Länge stodo vi försjunkna i åskådandet
af den härliga taflan, men slutligen måste vi lösslita oss därifrån och återvända till Rånnums station, hvarifrån vi följde
landsvägen, som leder till Trollhättan. Vägen går utmed älfstranden, och på andra sidan ligger Brinkebergs kulles nedre
sluss, ändpunkten för Karlsgraf, som blifvit anlagd för att kringgå
Göta älfs första fall. Snart sågo vi framför oss Nygårds slottslika byggnad. Herresätet omgifves af en park, i hvilken
man ser bokar – en sällsynthet i dessa trakter – hvilkas
grofva stammar ange, att det ej var i går de ållon sattes, af
hvilka de uppvuxit, och såsom ett värdigt motstycke till dem
funno vi inne i parken en mossbelupen bautasten. Mot foten
af berget antager parken ett mera vildt utseende, och snart
befinna vi oss i en småskog, där den bördiga svartmyllan i
förening med ett skyddadt läge frambringat en nästan tropisk
växtlighet, visserligen ej af så odeladt angenäm natur, ty större
delen utgöres af jättelika kardborrar och nässlor, men där vi
också påträffade mången växt, som skulle sätta en botanist i
förtjusning. Här och hvar en mossbelupen stenbänk eller spår af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
