Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Genom Sveriges vackraste farled
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och vikar och sund bildade en enda stor spegelyta, genom
hvilken ångaren skar sin breda fåra.
Där kom en helig sabbatsro öfver all naturen, och vi sutto
länge likasom i andakt. Det var svårt att slita blicken ifrån
denna tafla af sagolik frid och stillhet. Men för att samla
friska krafter för morgondagen drog sig småningom den ene
efter den andre af medpassagerarne från däcket ned till bäddarne i salongen och hytterna.
Slutligen blef jag ensam med en dansk herre, som jämte
sin unga fru var ute på rundresa i vårt land. Han hade aldrig
kunnat föreställa sig, att Sverige var så vackert, sade han. Vi
växlade då och då några ord, men sutto eljes försänkta i tyst
beundran.
Det var som om himlen hade sänkt sin ro ned öfver jorden.
Borta från vimlande människolif ville man glömma all äflan
och lumpen strid, glömma ve och klagan för att få erfara en
aning om den frid, som öfvergår allt förstånd.
Lef dig in i denna rofulla stämning, som dröjer hos oss
några korta timmar en nordisk sommarnatt, och du skall känna
en längtan efter att blifva en bättre människa! Du skall känna
det, som om en vänligt smekande hand lade sig öfver ditt oroliga hjärta, och som om ett tindrande öga däruppe droge din
blick och dina tankar till sig. Hela ditt inre jag lyftes opp
från detta jordiska till en renare sfär, där du skulle vilja dröja
för evigt. Själen svingar vingen till flykt mot sitt hem. Ditt
bröst fylles af en underbar längtan, som du icke själf förstår.
I denna längtan trånar all naturen, och däraf kommer sig
detta suckande vemod, som vi städse spåra både i vår egen
och naturens barm; däraf denna mollton, som dallrar i alla våra
folkvisor.
Nu ljöd ånghvisslan. Det ekade vid stranden och långt
bort i skogarne. Kaptenen kommenderade: sakta! Propellern
lugnade sig, och båten sköt af egen fart in genom smala sund,
vaktade på ömse sidor af höga barrträd. I den dunkla viken
framför oss skönjde vi snart flere ljus och däribland en elektrisk låga, som kastade sitt hvita sken öfver det darrande
vattnet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
