Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige som kanotland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
väljer, där kortspel, kafélif och cigarettrökning utgöra afloppen
för gossens karlavulenhet. Känslan af att vara skeppare på
egen skuta och ingen obligerad för sin framkomst gör en man
af pojken säkrare och snarare än något annat. I kanoten kommer han redan från första början till känslan af eget ansvar
och till en sjelfständighet, som aldrig kan få tillfälle att urarta till öfversitteri, enär han själf är både befäl och besättning.
Mycket af det karakteristiska i kanotandet ligger i att man
är ensam ombord och har ingen annan att lita på eller skylla
på eller stå till ansvars för. Och om sedan flera kanoter äro i
sällskap, huru olika ter sig allting emot, hvad det gör, när flere
äfven de bästa vänner äro tillsammans i en större båt. I kanoterna har hvar och en full sysselsättning; ingen sitter overksam och kritiserar styrningen af brist på annat tidsfördrif. Är
någon missnöjd med den föreslagna turen, så kan han gå sin
egen väg oberoende af de andra, och ett begånget manöverfel
kritiseras mest verksamt därigenom att jämförelsen med kamraterna genast blottar det.
Mycket betecknande för kanotismens förmåga att utveckla
själfständighetskänslan är det vanliga engelska uttrycket: »<i>He
paddles his own canoe<\i>», hvilket man på svenska skulle kunna
återgifva med det lika vanliga: »Han är karl för sin hatt».
Med allt detta talet om, att kanotismen utvecklar manliga
egenskaper, vill jag dock visst icke hafva antydt, att kanoten
icke skulle passa för äfven kvinnor. Och jag vågar till och
med påstå, att det icke endast är för unga flickor den lämpar
sig. Den kvinna, jag senast såg i kanot är moder till tio barn,
men det skulle ingen kunnat tro, när man såg henne i kanoten. Det föll också genast i ögonen, hvilken föryngrande inverkan kanoten har, och jag kom att tänka på en gammal
anekdot om damer och en annan idrott. Det berättas nämligen, att på Ludvig den fjortondes tid var det i Paris mycket
modernt, att damerna körde sina åkdon själfva, men då de
flesta icke kunde köra, så föranleddes häraf en mängd olyckshändelser. För att få slut härpå utfärdade kungen en förordning,
att intet fruntimmer, som icke var fyldt trettio år fick köra själf,
och från den dagen syntes inte vidare någon dam med tömmarne i handen. Min tankegång ledde mig vidare till en spekulation öfver, huru det skulle kunna blifva om en förordning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
