Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En turist-tripp till Fällfors vattenfall i Ume älf, af J. O. Högstadius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Som skriften är starkt utplånad och svårläst och trampas
på mer och mer, har jag på detta sätt velat bevara den för
forskaren. Denne samme Grubb har nämligen i sin autobiografi
lämnat berättelser om Ryssarnes härjningar i Wästerbotten 1714,
1716, 1717, 1719 och 1720. Sista året, säger han: »samma
vår spolierade fienden Umeå sockenkyrka, tog bort alla
mässings-Ijuskronor, som likväl voro i en graf nedlagda.»1).
Om vi nu fortsätta vandringen, komma vi genom en grind
uppför backen genom kyrkostaden, förbi skolhuset och gamla
tingshuset och äro snart på stora landsvägen vid Gamla Hidtet.
Om vi i stället åkt stora landsvägen, hade vi först passerat
en bro öfver Tvärån och färdats genom den förmögna
Gris-backa by förbi ett nytt folkskolehus och andra snygga en- och
tvåvåningshus, i hvilka stadsbor öfver allt bodde några år efter
branden; sedan uppför Vargeringsbacken genom Grubbe byn
med sin vackra skog och Rödberget, hvarifrån man ser ända
ned till hafvet, 2 mil, med sina snygga gårdar, hvilka fortsatte
hela vägen, äfven genom Vesterhiske by. Vid Umeå
landskyrkas prästgård delar sig vägen så, att den till höger i rät
vinkel fortsätter till Degerfors, förbi den vackra Tafvelsjön,
under det att den till vänster stryker först längs Uman2) till
midt emot Vännäs, sedan längs Vindeln2) till Rödå, där vägarne
mötas för att fortsätta till Degerfors och Lappmarken.
Strax bortom prästgården gick landsvägen förut i rät vinkel
nedför backen och sedan efter svängen öfver en bro längst ned
(där vi nyss befunno oss gående) genom kyrkostaden, en
besvärlig omväg; nu går den alldeles rakt fram, och just där den p&
nytt kröker äro vi vid Gamla Hultet.
Här stanna vi en stund. Vi gå in genom en grind tiU
vänster om vägen, och sedan vi gått förbi några snygga hus
med trädgårdar och vackra blommor, vandra vi mellan »stolta
stammar, som stå rad i rad», af höga furor (ett Hulte) och
stanna först uppe på höjden inom en inhägnad berså för att
betrakta den härliga utsikten öfver älfven, sedan trippa vi ned
för den branta stranden i sicksack på 250 trappsteg. Var det
ståtligt där uppe, är det vackert här nere, och särdeles liflig
var taflan ännu 1890, då ett femtiotal arbetare dels i lätta
*) Äfven staden, kyrkan och residenset brändes, hvilket senare nu
flyttades till gården Gran.
a ) Af Lappska ordet vuoma, skog, Vindeln af viddal, kringspridd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
