Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Turistfärd Siljan—Städjan—Hede—Storsjön af Anna-Stina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vi suckade och tänkte på alla vackra ord, vi hört om
Bergsängsbackar; allt låg nu insvept i grå dimma.
Lyckliga att vara i det ombesjungna Rättvik, brydde oss
vårt genom våta tillstånd endast föga; men vi beslöto att stanna
här, tills vi fingo se landskapet solbelyst. Helt lyckades det
icke för oss, endast små solglimtar då och då, men det funno
vi, att aldrig kan det sägas för mycket vackert om Rättvik.
Två gånger fingo vi se det ädla, präktiga folket samladt, först
i kyrkan och sen på kvällen vid prinsessan Stefanies ankomst.
Många bekantskaper inleddes, som man icke så lätt kan glömma.
Om man gissade på ett barns ålder, fann man, att det
vanligen var 2 år yngre, än man förmodat. Så blef det dans å
banan om kvällen. Aldrig ha vi dansat med sådane
kavaljerer, så starka, vackra och glada; ingen dansade annat än
utmärkt. I början voro vi nog djärfva att bjuda upp själfva
(»ro hit med dig då!» fick jag en gång till svar), men senare
blefvo vi uppbjudna. Först åt morgonsidan kommo vi i säng.
Äfven följande dag var det mulet, hvarför vi fortsatte vår
färd utan att, såsom vi ämnat, se Bergsängsbackar och
Vikarbyn. Vi togo nu vägen norrut öfver Boda, med afstickare
till Styggforsens vattenfall, väl värdt att beses, till Ore. Vägen
delvis leende vacker, ett par små trefliga byar, dels rätt
enformig skog. Folket i byarna norr om Boda ha ett dystert
uttryck och besvara knappt en hälsning. Barnen däremot
skrattade och jublade vid vår åsyn, ibland sprungo de efter
oss långa stycken, men vände vi oss då om, rusade de sin väg
tvärt. I Oretrakten ha de ett egendomligt sätt att mäta
väglängden. — »Är det långt kvar till Arfvets gästgifvaregård?» —
»En dryg ’fjärndel’». Efter att ha marscherat i rask takt 15
minuter, fråga vi åter, i hopp, att vi nu gått af »drygheten».
Samma svar och det 2 gånger efter att ha gått ett stycke
mellan hvar fråga. Vid 3:dje frågan, efter att ytterligare gått
ett långt stycke, fingo vi ändtligen höra det ljufveliga
budskapet, att nu hade vi endast en »nätt fjärndel» kvar. Glada
blefvo vi, då vi sågo Arfvet, icke dess tak likväl, ty det höll
just på att läggas på, det erforo vi arla följande morgon, då
vi väcktes af ett väldigt dunkande. 3 ¾ mil hade vi nu gått
och dansat föregående natt. Vi kände oss helt glada, att vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
