Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till sin massa och enligt nyare rön, om jag ej misstar mig,
jämväl äfven något högre. Hennes skuldror äro ännu ganska
snöhöljda, ehuru bestrålade af julisolen. Äfven på Städjans
östra sluttning synes en mindre snömassa. Bortom Nipan
rundt-omkring sjön Högen vid Dalarnes nordligaste spets står en
ogenomtränglig Qällmur på vakt. I väster och nordväst hejdas
blicken först vid Norges gräns af de blåtonande DSylarne» och
»Suljätten», som vår förare* kallade dessa vilda, taggiga snöiga
fjäll, sublima i all sin ödslighet, hvilka radade upp sig borta
vid synranden likt ett led af jättelika vidunder, som midt uppe
i en gigantisk brottning plötsligt blifvit förvandlade till sten.
I sydväst och söder omätliga skogar, bland hvilka här och där
en liten skogssjö slår upp sitt blåa öga, eller Dalälfven, af
folket bär kallad Storälfven, styckevis glindrar fram — ett haf
af tall och gran, en mörkgrön öken, där de nämnda
kyrko-platsema eller eljes en och annan öppen plats, oaser lika,
af-teckna sig med en ljusare gulaktig färgton. När man uppe från
denna höjd ser skapelsens storhet, dessa ilande floder, som, likt
barnen af den provins de vattna, med sådan lust draga ut att
se sig omkring i världen, dessa susande skogar, som i sitt
högtidliga allvar, en nordisk sfinx, tyckas rufva på någon olöst gåta,
någon outforsklig hemlighet, dessa storslagna fjällformationer,
»där klyft på klyfta lastad står opp, i heden dag af jättehänder
kastad» — man måste då, därest inan icke vill försjunka i
af-gudisk naturdyrkan, nödvändigt tänka på Honom, dom ur kaos
frambragt allt detta och bär det allt med sitt mäktiga ord.
Man instämmer i den heliga bokens ord: »Stora äro Herrens
verk, den som uppå dem aktar, han hafver lust däraf». Jag
erinrades däruppe, om den 104 sången i Psaltaren, af hvilken
man finner att de hebreiska psalmsångarne icke så uteslutande
hängåfvo sig åt och uppgingo i betraktandet af Guds
uppenbarelse i nådens rike, att de icke därjämte hade öga och sinne
för »Gud i naturen». Där läses t. ex.: »Berg stego upp, dalar
sänkte sig ned och vattnen hastade till den plats, som du hade
bestämt för dem.–Du lät källor flyta fram i dalarna,
mellan bergen togo de sin väg. De vattna alla markens djur,
de släcka vildåsnornas törst» o. s. v. (Ps. 104: 8, 10, 11). Kanske
har den helige skalden, då denna hymn till skaparen sprang fram
ur hans strängspel, suttit uppe på Hermons eller någon af Libanons
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
