Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48
ligen lätt att sluta sig till, hvar man hade att vänta vackra
landskap, och den visade sig aldrig fallera. Bergslagen var så
vacker, att forskningsresanden alldeles glömde af kortbrefvet,
men på andra sidan Daglösen blef det återigen så kolossalt
fult, att han inte ville skrifva ett ord om alltihop, och följden
blef, att Tårtan inte fick några flera kortbref. Men vi hade
lyckligtvis annat att observera ändå än bara landskapet,
nämligen — en ung mans förunderliga väg till ena pigo! Det
börjades vid Daglösen. Eller om det var vid Herrhult — det
mins jag inte. Och slutades — ja, kanske det inte är slut
än — hvad vet jag? Men nog höll det på det till Kil, alltid,
ty så länge voro vi med. Han var ståtlig och Hon var ganska
småtäck, och de tittade så snällt och vänligt på hvarandra. Och
Hon hade en syster med sig, som var mycket äldre och mycket
stadgad och mycket förståndig och som bjöd på karameller (fast
vi inte fingo vara med, förstås). Så var det någonstans, hvar
det nu var, som Hon, d. v. s. inte den mycket stadgade, helt
oskyldigt frågade: "»har vi tunneln snart?» Den ståtlige
svarade mycket förekommande: »om fem minuter». Två minuter
senare blef det henne för varmt inne, hvarför hon gick ut på
platformen för att svalka sig. Forskningsresanden blef plötsligt
fasligt orolig och började tydligen också finna det för varmt,
men jag hade lyckligtvis ett stadigt tag i hans rockskört, så att
han inte kom loss. Den ståtlige såg skräckinjagande ut. Om
ytterligare två minuter mumlade också han något om värmen
och smet ut. Vi tittade på hvarandra, den mycket stadgade
tog sig en ny karamell — och så kom tunneln.
I Kil var det både fult och tråkigt. Fram på e. m. gick
ändtligen tåget ned till Fryksta vid Frykensjöarnas södra ände;
vi gingo ombord och följde med på en ångbåt, som skulle gå
till Sunne. Dess namn må här förtiget varda, men maken till
ångbåt hade vi aldrig sett. Farten fick man egentligen iilte
klaga på; båten knallade sig ju fram så fort som en ärlig
last-dragare bör göra. Men konstruktionen och inredningen, de voro
desto primitivare. Allra roligast var öfre däck med
»styrhytten», tydligen en f. d. skutkajuta, och framför denna var
ång-hvisslan placerad nere vid golfvet, så att kapten gaf signal med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
