Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60
vill säga. Gångstigen utgjordes nämligen uteslutande af ett enda,
ihållande stenröse, öfver hvilket man fick praktisera sig
hoppande från sten till sten, och vid närmare betraktande visade
sig hela skogen vara alldeles likadan, med den skilnad blott,
att stenarna i själfva skogen voro beklädda med litet mossa.
Vi hoppades, att det väl skulle bli bättre längre fram, men
det hoppet svek fullständigt; åtminstone nio tiondedelar af alla
de gångstigar, vi här gingo, utgjordes faktiskt af sten vid sten
utan en tumsbredd stenfri mark emellan. Då härtill kom, att
det under vår marsch ofta regnade ganska försvarligt, blef
vägen ibland nästan farlig; man måste vara ganska säker på
foten för att inte i hvarje ögonblick slinta på de hala stenarne.
Inom kort voro vi uppe vid torpen Harjo och Åsen,
hvar-ifrån man har en vacker utsikt ned öfver Röjdåns dalgång med
Eänneberget m. fl. berg i bakgrunden. En liten bit därifrån
passerades Tennestorp med samma vackra utsikt och därifrån
förde vägen genom djup skog förbi ett litet torp Jussi ned på
en nyanlagd byväg, som gick rakt på Östra Mulltjärn, en by
bestående af ett par välmående gårdar på stranden af en liten
sjö. Här var också stor folksamling i följd af bönemöte och
vi stannade kvar och bekantade oss med folket. De båda
finskorna uppträdde med bön och sång och predikan, assisterade,
liksom äfven i Röjdoset, af en småskollärarinna, som skulle
fara till Kina som missionär, Fransonsk förstås. Intressant var
att höra böndernas omdöme om predikanterna. Den ena af
finskorna hade god röst och sjöng riktigt bra, men det föll
inte bondgummorna på läppen — »ibland lät hon ingenting
alls och så boja’ hon som en valljänta», hette det. Det var
piano och forte, det, tydligen. Samma fröken hade äfven talets
gåfva i en ganska hög grad; hon talade redigt och klart och
till och med smått humoristiskt, så att det verkligen var ett
nöje att höra henne — men det gick böndernas öron spårlöst
förbi, tycktes det. Men Kinamissionären, det var någonting
för dem. Hon arbetade sig på ett par minuter upp i full
extas, gjorde stora gester och talade i den högsta och
entonigaste, mest skrikande och genomträngande falsett man kan
tänka sig och utan det ringaste sammanhang; fras på fras, bi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
