Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
219
vi landat på en ö, kommo vi snart upp till gubbens
sommar-residens, en eländig, trasig tältkåta. Den behöfde i sanning
äfven vara luftig, atmosferen där inne var ändå allt annat än
angenäm. Vi träffade här den förbluffade sonen, en käek och
liflig gosse, som verkligen kunde rådbråka några svenska glosor.
Tillsammans med denne foro vi sedan öfver till fastlandet och
bestego det vidsträckta Akkavare, som på grund af lerskiffrar
och olivinrika mineral visade en synnerligen rik vegetation.
Först sent på kvällen återkommo vi till ön och blefvo efter
många om och men rodda öfver till Tjuoltapakte. Gubben
tycktes vilja, att vi skulle stanna på ön öfver natten. Det
kändes skönt att denna afton efter några koppar kaffe få lägga
sig ned mellan de varma renskinnen.
En god del af följande dag åtgick till inläggning af växter,
hvilket på grund af regn måste göras inom kåtan och därför
blef ganska besvärligt. Man måste nämligen antingen ligga på
knä eller sitta på marken, och båda sätten blefvo i längden
tröttande. Vi hade nu tillfälle att närmare studera kåtan och
dess ägarinna. Det rymliga tältet var uppfördt af säckväf,
hvi-lande på ett smäckert uppåt sammanlöpande spjälverk.
Rökfånget var stort, men kunde vid ogynnsam väderlek delvis eller
helt och hållet tillslutas med en hufva. Midten upptogs, som
vanligt, af den med stenar omgärdade eldstaden, i hvilken
nedhängde tvenne järnkedjor med krokar, afsedda att uppbära
kokkärlen. Endast här i midten kunde man sträcka på sig och
stå rak, något som dock gjordes mindre angenämt genom röken
från den nästan ständigt underhållna elden. Den ena halfva
delen af kåtan hade nu blifvit upplåten åt oss; den andra upptogs
af lapskan med den lille. Den senare hvilade merendels i en
båtformig, rikt smyckad låda, som medelst remmar kunde
upphängas och gungas. Kåtans mot dörren vända sida upptogs
af husgerådet, som var ganska betydligt. Till kåtan hörde
äfven ett utanför liggande skjul med upphängda knippor af små
runda ostar, renkött, blåsor med torkad blod och annat.
Lapp-skan var vänligheten själf; skada blott, att vi endast kunde
meddela oss med tecken. De enda svenska ord, vi hörde henne
säga, voro: »tackar så mycket». Det var den för oss alla väl-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
