Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
300
vittna så praktfulla solnedgångar, aldrig få se en soluppgång.
»Ej förrän kl. 5 till G förmiddagen under högsommarn och efter
kl. 11 f. m. under en stor del af vintern blir solen synlig midt
i staden» säger Witt i sin beskrifning.
Och nu, för att återvända till vår promenad på Bergsgatan,
låt mig omnämna, att vi vid södra änden af denna lilla
frukt-och blomstergata till slut hunno till kyrkogården och den nya *
kyrkobyggnaden. Den tomt, som upptages af dessa, sträcker sig
nämligen från Brahegatan ända upp till berget, och ehuru
kyrkogården nu var till en del belamrad med tegelupplag och
bygg-nadsvirke, kunde man dock njuta af dess skönhet, där den
låg skuggrik och grönskande under det lodräta grå berget
och erbjuder en vacker utsikt öfver den blå Vettern. Också slogo
vi oss ned här och hvilade en stund på en bänk bland de af vackra,
lummiga träd omskuggade grafvarna tätt under bergväggen.
När vår blick här äfven föll på kyrkobygget framför oss,
fördes tanken naturligt tillbaka på den gamla nedbrunna kyrkan;
och jag fick veta, att den sorgliga kyrkobranden ägde rum
natten mellan den 28 och 29 januari 1889. Afven omnämndes
en rätt märkvärdig händelse under branden. Midt under det
tornet stod i ljusan låga, började klockorna plötsligen att ringa
af sig själfva. Det var förmodligen af det starka vinddraget.
Men på alla närvarande gjorde det ett gripande intryck. Det
var, som om en osynlig hand satt dem i rörelse i ringarens
ställe, eller som om det gamla ärevördiga templet hållit en
dödsringning öfver sig själf.
Men återvändom från denna dystra januarinatt 1889 till
den glada solljusa sommardagen i juni 1894, och låt mig,
medan vi ännu dröja en stund på bänken vid bergväggen,
komplettera er föreställning om stadens konturer och läge. Lång
och smal ligger den terrassformigt utsträckt på sluttningen mot
sjön längs efter Grennaberget, som sträcker sig i norr och
söder. I denna riktning löpa alltså parallellt med berget och med
Vätterns strand stadens tre långgator den ena ofvanför den
andra. De två öfre har jag beskrifvit, den tredje och lägst
liggande, kallad »Sjögatan» eller »Nedre gatan», stryker fram
nedanför Brahegatan. Dessa tre gator, som skulle kunna för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
