Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvitkokande vattenmassorna, aftonljusets spel öfver strandens drömmande skogar, de dimblå bergen i väster, under hvilka spegelklara skymtar af floden här oeh där sände oss sitt lockande glitter. Härliga sommarkväll!
När vi till sist bröto upp för att uppsöka vårt nattkvarter i grannbyn Västanbäck, togo vi vägen om prästgården, kröpo bakom en knut och läto »Ingrids Vise» ljuda för den på verandan församlade, öfverraskade prästgårdsfamiljen. Ännu ett par stumpar och så aftågade vi under tacksägelser och afskedshälsningar. Men vi hade ej hunnit långt, förrän vi hörde rop af någon, som kom springande efter oss på vägen. Det var en af prästgårdsdrängarne, som skulle hälsa så mycket från fru pastorskan och be oss inte försmå den här — laxen, en af de feta gynnare vi nyss sett fångas där nere i älfven. Allmänt jubel! »Hälsa och tacka så rysligt mycket!» Sämre sångarlön har världen sett, och de som mena, att lager blott duger till att sätta smak på stekar och gurklag, torde ej ha haft något att anmärka. Och det hade ej häller vi, ty laxen var delikat.
Vår väg gör nu en rät vinkel åt sydväst. Vi sattes nämligen nästa morgon öfver älfven, gingo fram till Krånge by och veko så, efter att ha inhämtat noggranna upplysningar om vägen, in på den 18 km långa skogsstig, som genomkorsar det af Ångerman- och Faxälfven omslutna norrländska Mesopotamien. Vår vandring går än under väldiga granars vackra, svala hvalf, än öfver vida moar och myrar, som ligga där så tysta, så hemlighetsfullt ödsliga i den solskimrande sommardagen, kantade i fjärran af vattensjuka, risiga skogsbryn. I en tämligen afsides från vägen liggande fäbod, Hästmon, höllo vi middagsrast. Den var som en idyll ur någon »Fortælling», den tafla vi här sågo: de små, grå stugorna midt på den gröna vallen, där några hästar gingo och betade, de rykande ystgrytorna under bar himmel, vid hvilka fäbodflickorna då och då visade sig, katten, som låg på tröskelstenen och solade sig, gubben, som stod och högg ved. Och så bryta vi upp igen, dyka in i det gröna dunklet, där liken af skogens jättar multna tyst, där ormbunkarna stå och dofta vildmark och skogssipporna stirra efter oss med stora, förundrade ögon. Men fram emot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
