Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
391
vallen till fjället. Men försök, får du se! Efter att ha
konsumerat ett par liter mjölk sleto vi oss lös från detta härliga
ställe och fortsatte vår väg, som hela tiden går uppe i den
högre björkregionen. Erik Aronsson höll stämningen vid makt
genom sina tokroliga infall och slagfärdiga repliker.
Men hvad är det, som glänser därborta under åsarne? Ar
det Blåsjön? Den är ju icke alls blå, utan lyser som
matt-poleradt silfver. Så börja vi dala. Där mellan granarne
skymtar stranden, — nej, den ligger mycket djupare. Mera utför,
alltjämt utför! Sjön tyckes sjunka undan framför oss, men till
sist hinna vi ändå fatt den. Medan vi vänta på att båten blir
klar, kasta vi »smörgås». Huj, hvad stenflisorna dansa
bort-öfver vattenspegeln och spräcka den, så att skärfvorna yra
glittrande kring och alla snötoppar och skogar, som syntes därnere,
upplösa sig i dallrande färgströmmar! Och så styra vi ut på
böljorna igen. Natten är som en dröm, årtagen och det
lågmälda samtalet äro de enda ljud, vi förnimma. Och medan
dessa enkla, sympatiska män fåordigt, nästan buttert ge oss en
inblick i sitt stilla, sträfsamma lif, nå vi den strand där, Erik
Aronsson har sitt hem. Med en stark känsla af saknad säga
vi honom farväl och tacka honom för all den trefnad, han skänkt
oss. Och han går upp till sin stuga, kanske utan en aning om,
att han eröfrat hela henna ungdomsskara.
Efter ännu en stunds rodd voro vi framme vid Blåsjöbyn,
som ligger vackert på den sluttande norra stranden af sjön.
Vi togo in hos Ol. Persson. Klockan var 2 på natten, och
folket måste väckas ur sin sötaste sömn, men det syntes de ej
alls ledsna öfver. Vi fingo genast en hel stuga för oss själfva
och en mängd renskinn och fällar att sofva på. Både mannen
och hans hustru kunde emellertid ej nog beklaga, att de ej hade
sängar att erbjuda oss; dessa stodo alla i den andra byggningen
och användes af husfolket. De tycktes ej vilja lyssna till våra
försäkringar, att när allt är så här snyggt och trefligt, kan man
sofva godt äfven på golfvet.
En stor brasa flammar i spiseln, och kaffepannan utsänder
doftande ångmoln. Och så reda vi oss våra läger på yfviga
fårskinn och insomna — åh, så skönt!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
