Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166
lopp alldeles såsom en stor flod, men krokame äro här endast
några få meter i genomskärning. Här och där ligger en död
fjällemmel i en utsmält fördjupning, där ligger till och med en
i själatåget och sprattlar med benen i vädret, men när han får
se oss, uppbjuder han sina sista krafter, vänder sig på rätt
köl, sätter nosen i vädret, visar tänderna och utstöter sitt ilskna
gnällande, så länge han orkar.
Längre upp på jökeln bli de små iskullarne allt lägre,
isgruset allt finkomigare och de döda fjällemlarne allt
sällsyntare. Ännu längre upp är isytan täckt med snö och så jämn,
att någon ojämnhet med ögonmått ej kan upptäckas. För den
händelse, att några af snön dolda sprickor här skulle förekomma,
knöto vi nu på oss gletschertåget och gingo i en rad,
sammanbundna medelst detta, Pavva Labs först, därefter jag, så Pavva
Ribbja och sist Anders.
När vi kommit till en höjd öfver hafvet af omkring 1 460
m började svårigheterna. Det var nu slut på den jämna och
horisontelt liggande delen af jökeln, och vi befunno oss vid
foten af Sarjektoppen. På inrådan af Pavva Lars skulle vi
nu försöka klättra upp för jökelns öfversta del, hvilken smyger
sig upp i den lilla sänkan mellan Sarjektoppen och den strax
söder därom liggande toppen (Sydspetsen) ungefär till en höjd
af omkring 500 meter öfver den plats, där vi stodo. Som
jökeln här icke endast var mycket brant utan äfven uppfylld
af otaliga smala, af snö dolda tvärgående sprickor, var denna
del af turen ingalunda ofarlig. Pavva Lars gick först och
kände sig för med stafven för att upptäcka sprickorna och
undvika dem. Det oaktadt sjönk han litet emellan ned med
åtminstone det ena benet; vi, som gingo efter, trampade så noga
som möjligt i hans spår — naturligtvis med undantag för
sådana ställen, där han klifvit ner sig — och lyckades på detta
sätt i allmänhet undgå de farliga punkterna. Vi försökte först
att gå utmed den östra kanten, där sprickorna voro mindre
talrika. Här blef emellertid isen snart under den tunna
snöbetäckningen så hal och så brant, att lapparne icke kunde få
fotfäste, utan oupphörligen halkade omkull. Anders fick låna
mina stigjärn, hvilka jag ej nödvändigt behöfde, då jag gick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
