Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
167
någorlunda säkert på mina broddade stöflar. Men som jag
endast hade ett par stigjärn, blef det lika svårt för de båda
öf-riga lapparne att taga sig fram. Jag föreslog nu, att Patta
Lars skulle låna min isyxa och börja hugga trappsteg,
hvilket en alpförare säkerligen skulle hafva gjort här, men det
tyckte han skulle bli för arbetsamt. I stället drogo vi oss
längre ut på midten af jökeltungan, där lutningen var mindre
brant, men där också sprickorna voro mycket talrikare. Här
var det emellertid nästan ännu farligare, därföre att om man
här började åka, så åkte man helt visst rätt ned i en spricka.
Hur det var, så redde vi oss likväl ganska bra; Pavva Lars
halkade visserligen omkull ibland eller klef ned sig i någon
spricka, men klarade sig ändå utan större svårighet, jag högg
trappsteg för egen del, hvilka äfven Ribbja begagnade sig utaf,
och Anders gick med mina stigjärn säkert som en fluga på en
vägg. Dessa stigjärn, hvilka jag låtit kopiera efter en modell
från Tyrolen, visade sig synnerligen praktiska, och jag har all
anledning att rekommendera denna här i landet obekanta
sportartikel i och för bestigningen af branta jöklar.
Efter en och en half timmes ihärdigt arbete på den branta
jökeltungan hade vi nått dess öfre kant. Vi befunno oss nu
på en höjd af omkring 1 950 meter öfver hafvet. Det återstod
nu den öfver snön och isen uppstickande delen af toppen kvar.
Denna var mycket brant och öfver hela sin yta betäckt med
lösa stenar, utvittrade ur den underliggande berggrunden, och
hotande att vid första oförsigtiga beröring åka ned i
afgrunden. Jag tillsade mina karlar att gå i en sned linie uppåt,
för att vi icke skulle rulla ned stenar på hvarandra. Dess
värre iakttogs denna förhållningsregel ej alltid så strängt.
Följden uteblef ej heller i form af ett tillbud till olycka, som
möjligtvis kunde hafva kostat mig lifvet. Jag går lugnt klifvande
på de stora stenarne, då jag plötsligt hör Pavva Lars skrika
häftigt till, jag tittar upp och ser en stor bummel på cirka en
ton tio å femton meter öfver mitt hufvud vackla och börja sätta
sig i rörelse nedåt, jag springer på måfå åt ena sidan utan att
kunna bedöma, hvar bummeln kan komma att passera, den ökar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
