Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
196
är en liten kort vägstump genom vacker skog. Kapellet ligger
vackert på en höjd, och när man väl sträfvat dit upp, får man
på närmare håll se de ståtliga färgrika Kittelfjäll och
Henriks-fjäll och längre bort Marsfjällets mäktiga ryggar.
Vi fingo godt kvarter i den röda gården och sofvo
ovaggade. Men morgonen hade bekymmer med sig. Per Aron
var icke mer hemmastadd i trakten, än om han släppts in i
Stockholm, och jag hade af gammalt insupit en förgiftad
misstro till Kjellerstedts karta, i detalj sedt. Hvar finna lots?
»Tala vid Johan Boman, lappgubben», rådde Elsa i
Dikanäs, min värdinna.
Alltså till sjös igen. Boman bodde längre upp åt Vojmån,
af hvilken Dikasjön är en utsvällning. Och vi rodde och nådde
Bomans båtlänning, och han kom själf neddansande från sin lilla
timmerkoja, och vinden spelade i hans kolsvarta man, och
ljus-håriga pojkar hoppade omkring hononj, upphäfvande stridsrop.
På mitt förslag om lotsning till Fattmomakk — »nu med
samma» — ref han manen och plirade så illmarigt som det är
en gammal lapp förbehållet att plira. Men jag såg, att hans
själ samlade sig till ett beslut. Plötsligt satte han
pepparögonen i mig.
»Kan han gå?» frågade han skarpt, och vildarne bredvid
honom stannade i sin krigsdans.
Jag förstod att han menade gå på lapska, men jag
framkastade en blygsam erinran, att jag icke saknade vilja och som
fotknekt och kartmänniska måhända ägde en viss vana att
förflytta mig med egna hjälpmedel. Dessutom hade jag aldrig
tänkt på att få åka eller bäras till Fattmomakk.
»Nå/» svarade Boman och visade mig bortåt trettio små
farliga tänder, »det ä’ en stygg väg, och därför frågade jag,
men vill herrn, så — »
Det blef ingen hufvudsats, ty han satte af uppför backen,
dök in i stugan, fick fart i gumman, kom ut igen och flög
upp för stegen till staburn, ref fram ren skinnsbyxorna och
rän-seln och den randiga skjortan och den svarta hättan och
torkad fisk och renost, satte gumman att lappa och smörja
bandskorna och hade pojkarne att bränna kaffe för flera dagar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
