Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
197
snodde ut och in, åt en bit, pratade på lapska och skrattade
på svenska, tittade på mig och skrattade igen, utan anledning,
hoppas jag, röt åt vildarne och deras mamma och småsyskon
— och höll sig i fart ett par timmars tid, hvarefter han
ändt-ligen stod »rustad» i sina mörkröda, åtsittande skinnbyxor och
den prydliga skjortan och med det stripiga glänsande håret
hängande ned på axlarne, från topp till tå en indian, en
smidig, senig, pittoresk indian, intressant att skåda och
förtroende-ingifvande med sin kärfva, rättframma samtalston.
Vi hade en kort rodd uppför Vojmån, hvarunder jag fick
en hastig blick in i den skönaste lapplandsnatur, som jag tror
någonstädes kan uppvisas. Så togs land, och karavanen
bildades med lotsen först och Per Aron sist. Nu fick jag en
praktisk öfversättning, af Bomans betonade -»gå». Det var icke gång
utan en elastisk halflunk utan hänsyn till markens beskaffenhet,
uppför och utför med samma fart, genom buskar och under grenar
och öfver stenar — gångstigen hade vi snart släppt, och
indianen följde ett slags fågelväg — men jag höll mig tapper
och lunkade efter, besluten »att gifva honom prof på min bästa
exercis», och jag hoppade, där han hoppade, och dök, där han
dök, och skrattade, när han skrattade, och undan gick det genom
en urskog så vild, att ingen pojke drömt om bättre, och svetten
rann, och Per Aron anförtrodde mig hundrade gånger, »att det
var den värsta väg, han gått», och Boman frågade »hvasa» och
gaf Per Aron giftiga små skratt, så att den godmodiga själen
började komma ur jämnvikt. Då hörde vi ett brusande i
skogen, och strax därpå glittrade en hvit fors under våra fötter.
Vilden tvärstannade.
»Nu ha vi tre strömmar», sade han. »Herm ska’ få en
staf!»
Därmed drog han blankt och kapade närmaste gren af en
björk. Och så plumsade han i. Tre strömmar! Jag tänkte på
Sveriges riksvapen och plumsade efter. Och första strömmen
togs och den andra och den tredje, utan att någon af oss
kantrade, och så slängde vi stafvarne och fortsatte. Det var
stekande hett med åskluft. Snart började det mullra, och af
mullrandet blef dån, och åskskrällarna foro genom rymden öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
