Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
266
Båtfärden på den liksom till en å afsmalnande
Gamleby-viken (nu benämd Nygårdsviken) och därefter på den insjölika
Dynestaviken var emellertid förtjusande. En så saftig grön >ka
hade jag ej sett på förmiddagen. Närmast viken stora
lummiga ekar växlande med björk och al, längre bort mörka furor,
lyftande sig öfver väldiga klippblock. På själfva vattenvägen
bildade vassen riktiga snår, så att det nästan var svårt att
komma fram. Efter en halftimmas färd öppnar sig viken, till
formen, som jag redan nämnt, liknande en insjö. Här har man
på höger hand det gamla (nu de Maréska) herresätet Nygård,
bygdt i ålderdomlig stil, omgifvet af ståtliga lindar. Yill jag
nu närmare skildra denna trakt, förslår inte jämförelsen med
Haga och Djurgården. Här äro kullarne högre och de
naturliga ängarne, som däremellan utbreda sig, saftigare; framför allt
äro träden — hur skall jag säga — kupigare, vågigare,
fylligare. Det är ett landskap, som påminner om Fahlcrantz’ nu så
bortglömda dukar eller om det gamla Gustafsbergsporslinet.
Gubben i ökstocken med metspöt felas naturligtvis inte. Jag
hälsade på honom, just då jag kom in i Dynestaviken, och fick
af hela taflan ett intryck af stilla frid, af förgångna släktens
ro. Det var, som hade jag blifvit försatt hundra år tillbaka i
tiden.
Sedan jag hunnit viken i ända, steg jag i land — ej utan
svårighet, så långgrund och igenvuxen var stranden — tog,
under skarp varning för fortsatt snustuggning, farväl af min
roddsven, letade mig fram till landsvägen samt följde denna
till Vida gästgifvaregård. Denna befanns vara en stor, snygg
nämdemansgård, omgifven af blommande syrenhäckar. Här
gick jag snart till hvila och sof så pass godt, som vissa ilskna
och outtröttliga mygg behagade medgifva.
Den 8. juni, strax efter klockan sex, var jag åter på väg.
Nu regnade det smått, hvilket var mig till stor uppfriskelse.
Jag hade genast afvikit på en häradsväg, som efter en half
timmes marsch i en småbruten och med småskog bevuxen mark
förde mig till en stor odlad skogomkransad dal, lydande under
Fårö vackra herregård, nu i en nämndemans ägo. Därifrån
kom jag till östra ändan af den långa, smala, för sin skönhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
