Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
267
berömda sjön Ryfven. Här var jag åter inne på en bredare
landsväg, som följer södra sjöstranden mest alldeles invid själfva
brädden, öfver hvilken björk och al breda sitt löfverk. På
andra sidan speglade sig den där något brantare, delvis
gran-klädda stranden i vattnet. Vackert var att höra en flicka, som,
roende i en ökstock, med klar stämma sjöng en andaktssång.
Ofverums bruk, som ligger vid Ryfvens västra ända, är
en betydande anläggning med stora verkstäder,
arbetarebostäder, kyrka m. m. Det tillhör nu engelsmän och tillverkar
landt-bruksredskap och dylikt. En af manbyggnadens flyglar är
upplåten till värdshus. Här fick jag en god frukost
tillsammans med bruksherrarne samt af desse välvilliga upplysningar
rörande den led, jag nu hade att taga.
På grund häraf beslöt jag att på sämre, endast delvis på
kartan utsatta vägar taga mig fram längs sjöarne Såduggen,
Lilla och Stora Vrången till landsvägen Västervik—Linköping
just vid den knut, denna väg bildar med landsvägen till
Asunden. Därmed fortsatte jag min vandring och fann mig nu inne
i en bergstrakt, helt olik den leende nejd, jag under gårdagen
genomvandrat. Här var det de allvarliga furorna och de
skrof-liga klipporna, som spelade hufvudrollen. Såduggen är en
liten vacker sjö, som med sin blåsvarta yta och dystra
omgif-ning har karaktären af en myr. Denna passerade jag
emellertid lätt nog. Värre vardt det med de båda Vrångarne. Svårt
hade jag att hitta och svårt att gå i förfärliga backar — i
stället för att följa stränderna smög vägen upp i bergen —
och därtill den värsta hetta jag på mången god dag utstått!
Rägnet hade upphört, långt innan jag kom till Ofverum, och
solen brände och masade värre än i rötmånaden. Slutligen
kom jag ned från berget till östra ändan af Stora Vrången,
men, om någon frågar mig, hur gick färden, hur var stigen,
kan jag knappt som Munter svara, tämmeligen! Där påträffade
jag en stuga emellertid, klef in och hvälfde i mig åtskilliga
glas vatten.
Men det är ej nog med att dricka, man behöfver också
äta emellanåt. Jag frågade gumman, om hon trodde, det fanns
någon mat att få längre fram på vägen till Drabo. Hon bad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
