Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjällsjöfiske.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70 ERIK MODIN.
kunde, enhvar efter sin smak, varma och styrka de litet
medtagna kroppshyddorna. För mig syntes nu den nästa omsorgen
böra vara att bli något så när torr och få en droppfri sofplats
för natten. Döm då om min förvåning, när doktorn sätter i
fråga, om vi också ej borde göra ett försök med uttern,
eftersom det nu blåste rätt friskt och han förmodade, att öringarne
borde vara matfriska så där på kvällskvisten. Nej, det fann
jag mig ej hågad för, så amatör på fiske jag än är. Men Ola
kände sig pliktskyldigast böra följa med, och så stack båten ut ånyo.
En ösande skur och den starka skymningen gjorde, att båten
snart kom ur sikte. Torkande mina kläder vid den rykande
elden, satt jag länge och väl och väntade på de energiska
fångstmännens återkomst. Slutligen hörde jag årslag, och de
uppenbarade sig, drypande af vatten. Napp hade de haft, ja
till och med halat in ett par öringar — alltså gjort början till
fiskafänget, visserligen ej så lofvande men dock tydande på att
något vore att vänta.
På de bägge förfallna britsar, som funnos anbragta längs
bodens långsidor, redde vi oss nu sofplatser och makade elden
midt emellan dem. Men sängstockarne föreföllo denna natt
mer än vanligt hårda, och luften kändes, i synnerhet sedan den
klena elden snart brunnit ned, allt annat än mild, oaktadt vi
nyss firat midsommar.
Följande morgon hälsade oss solen med strålande änne
från högblå himmel. Endast några flikiga trasor voro kvar af
gårdagens tjocka molnhufva, hvilka dock tydde på att vi ännu
kunde ha mera regn och blåst att vänta. Och det voro vi
ingalunda ledsna åt, bara det nu ville bli måttligt af det goda.
Det var stilla lugnt. Sjön låg i dag som en djupblå
spegel, och dess skifva bröts endast af några öringars plask, hvilka
lekte i ytan eller döko upp för att fånga däröfver fladdrande
vattenfjärilar. Dess ram tedde sig nu ej enformig och dyster,
som då vi först sågo den, utan brokig såsom endast en fjällsjös
stränder kunna vara — ett jättelikt mosaikarbete. På ett håll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
