Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Näktens stränder. Af J. Nordlander.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att man varit mycket begifven på dans i denna by. Ja, ville de dansa, så nog skulle de få det, sade lappen hotande och gick sin väg med det samma. Och det gick, som han hade sagt. Det blef dans af och det med besked, ty ingen kunde stanna, utan enhvar drogs hejdlöst med i dansens hvirflar. Och alla, som kommo in, rycktes också med. Snart togo skorna slut, men man svängde om barfota. Blod började att sippra fram ur fötterna, men dansen gick med samma ursinniga fart. Man kunde ej förstå detta. Ändtligen kom man att tänka på den lapp, som man afvisat så ovänligt, och nu anade litet hvar, att det var han, som med den hans ras allmänt tillagda trolldomskonsten hämnats på de mindre gästfria människorna. Man sände bud efter honom och lät enträget bedja honom, att han skulle komma åter och ställa allt till rätta. »Ja så, ha de nu fått dansa nog!» var hans svar. Han sade sändebuden, att de endast behöfde taga bort en papperslapp, som han stoppat bakom panelen, för att allt åter skulle blifva på det gamla viset. Så skedde, och de dansande kunde nu stanna, men alla voro så medtagna, att de handlöst stöpo på golfvet, där de befunno sig.
Så lyder den sägen, som gifvit denna by dess ryktbarhet. Huru gammal hon är, känner författaren ej, men från gårdagen är hon visst icke: hennes stora utbredning talar för hög ålder. Huru hon uppstått, är ej heller lätt att säga, men verkningarna kan man gissa sig till. Gästfrihetens dygd har genom henne på ett kraftigt språk inpräglats hos invånarne i bygden och äfven vida utom Jämtlands landamäre, och det skulle vara underligt, om ej lapparne slagit mynt af henne och bidragit till att hålla henne vid lif.
Men vi hade fortsatt vår färd och kommit så långt, att vi på östra sidan om sjön tydligt sågo tvenne byar helt nära hvarandra. I den milda aftonbelysningen sågo de så leende ut. »Bor ej friden i saliga dalarne där?» frågade jag med skalden. Det var omöjligt att kufva nyfikenheten. Ehuru jag befarade, att skjutsbondens tålamod genom mina många frågor redan var uttömdt, bad jag honom säga mig namnet på dessa idylliska orter. Döviken hette den ena byn och den andra Rossbol.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
