Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Näktens stränder. Af J. Nordlander.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
häst, hvars bringa upptog en god del af vägens bredd och hvars gnäggningar och krumbukter tydde på att han ej utan vidare ville släppa oss fram. Med skicklighet och orubbligt lugn tyglades emellertid vidundret, och vi kommo lyckligt förbi hvarandra, så att vi kunde andas lättare. Nu fingo vi höra hästens historia och alla mandater, men dessa torde föga intressera. Blott det må nämnas, att hingsten hette Herr Kules, och detta namn hade han därför, att Kules hade varit en man, känd för stor styrka.
Den, som på fredagsmiddagen hade lämnat hufvudstaden där det den tiden rådde en ytterst tryckande värme och där damm rök i oändlighet, densamme befann sig nu på lördagsaftonen i hjärtat af Jämtland, njutande af behagligaste temperatur och inandades den renaste skogsluft. Det hvilade redan en söndagsstämning öfver naturen, och vi kände oss andäktigt och tacksamt stämda.
Så tedde sig för vårt tjusta öga en härlig insjö.
— Är det Näkten?
— Nej, det är Loken (med öppet ö-ljud) eller Locknesjön.
Helt enkelt förtjusande låg där den stilla, ljusa sjön i aftonsolens glans, bekransad som han var på alla sidor af mörka skogar. En by med rödmålade hus syntes på östra sidan. Jag frågade efter namnet.
»Haxäng», blef svaret.
Gammal bekant alltså! Flera gånger hade jag både i Jämtland och Ångermanland hört talas om det sorgligt ryktbara gille, som är kändt vida omkring under namnet Haxängdansen. Att se själfva platsen hade sitt stora intresse, och det något förbleknade minnet af själfva förloppet uppfriskades nu af den meddelsamme körsvennen.
I byn skulle en gång för länge, länge sedan ett nyupp-fördt hus invigas. Den efterlängtade aftonen var inne, och man trådde dansen med lif och lust. Då kom en lappgubbe gåendes och bad att få låna hus för natten. Förut hade han bedt om samma sak i de andra gårdarna, och nu anhöll han åter så vackert om tak öfver hufvudet. Nej, det var omöjligt, ty där skulle nu dansas. Somliga göra härvid det tillägget,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
