Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På skogsstråt af Anna Lisa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PÅ SKOGSSTKAT. 125
Efter middagen sträckte vi ut oss på marken. Ah, aldrig
känner man lifvet så skönt som då man ätit i skogen på
vandring! Det är en rent »bedårande» känsla.
Medan flickorna packade in matsäcken, lågo skogskarlen
och vägvisaren och rökte sina pipor och räknade ut, hur fort
de skulle kunna gå den här vägen, om de »inte hade några
fruntimmer med». Jo, det är likt karlarna. Jag undrar, hur
pass roligt de skulle haft, om de inte haft flickorna med.
Klockan två bröto vi åter upp. Solen hade nu kommit
fram. De bländhvita, långa, smärta björkstammarna lyste som
silfver inåt skogen, och skuggor och solglimtar lekte bland
kvistarna och på mossan. I vattenpussarne summo skaror af
grodyngel. Då och då sågo vi Seringsjön, som i stora,
hvit-kantade vågor slog mot stenarna på stranden. Telefontrådarna
följde oss genom skogen som en påminnelse om stora världen.
Skogskarlen hade här tillfälle att lysa med sitt vetande och
lärde oss skilja på hvitbjörk och gråbjörk.
I en torparstuga, som låg förtjusande täckt till vid Hioviken,
— namnet är finskt — bjöd oss en flicka på den härligaste
mjölk, sådan man endast får i skogen, gräddmjölk med
mandelsmak.
I Norrleringen gingo vi in till Jonas Arvid Olsson, en
storbonde, för att skaffa oss nattlogis för hemresan. Där blefvo
vi inbjudna på kaffe med många sorter fint småbröd. Vi
kände oss en smula generade, dels därför att våra skor, som
buro spår af den fuktiga vägen, smutsade ned det rena golfvet,
dels därför att vi alla sågo så genomgående sömniga ut. Vi
hade ju varit uppe sedan klockan sex på morgonen — och det
var något storartadt, vill jag lofva — och sedan suttit i blåsten
på sjöarne. Skogskarlen var den ende, som hade språklådan
uppe, och han konverserade lifligt med Jonas Arvid Olsson.
Dennes utseende var riktigt typiskt för en rik, trygg och
knipslug, i synnerhet knipslug, bondgubbe. Gemytlig och munter
var han äfven. Han rökte hela tiden sin pipa, som han tände
med svafvelstickor, skrattade bullersamt åt oss och slog sig
på knäna. I synnerhet väcktes hans munterhet af vår plan att
gå hem skogsvägen öfver fäbod vallen på Möckelåsen, Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
