Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På skogsstråt af Anna Lisa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PA SKOGSSTKAT. 129
raden. Anne-Marie »passade på», då vi lämnade Indalen, och
stötte vid trappan ihop med en nobel herre, som tydligen var
utländing. Med ett artigt »pardon» förde han henne utför
trappan, under det vi andra sågo afundsjuka ut. Vi fingo veta,
att det var en professor från Petersburg, som reste här
tillsammans med en ungersk professor. Från hvar sitt håll
betraktade vi sedan hvarandra med intresserade blickar, till dess
vår båt ångade iväg. Då togo vi alla tältstolar, som funnos
på båten, och placerade oss i en klunga längst fram på däck,
där vi hade fri utsikt. Kaptenen lät oss sätta stolarna nästan
midt för styrhytten. Vi bevarade sedan troget våra platser,
ty på den öfriga delen af däcket skymdes de höga stränderna
af taket. Nog kände vi en smula samvetskval vid tanken på
de öfriga passagerarna. Men de sågo så ointresserade ut, som
om utsikten inte angått dem, och för resten — hvarför hade
inte de passat på lika väl som vi?
Indalsälfvens skönhet har ju blifvit världsbekant, särskildt
nu i sommar. Ständigt dessa berg, som trångt stiga upp ur
älfven med branta löfklädda sluttningar mot vattnet, där man
mellan buskarna ser den allra mjukaste ljusgröna gräsmatta
eller konvaljeblad, som glänsa i solen. Ingenstädes finns en
riktigt slät bit mark. På de få ställen, där skogen är
nedhuggen för att lämna rum åt betesmarker, ser man sluttningarna
gå i vågor. De äro »lockiga», som gymnasisterna uttryckte
sig. Och byarna eller de enstaka gårdarna alltjämt så pittoreskt
midt på sluttningen af berget. Ofta skjuta bergen så mot och
bakom hvarandra, att utsikten alldeles stänges framför en och
man inte kan förstå, hvarifrån den strida älfven brusar fram.
Utför älfven flyta med rätt stark fart en massa stockar,
mellan hvilka båten måste kryssa. Ofta uppstå dock små
sammanstötningar. Vid stränderna lågo älf båtar, långa men så
smala, att de på bredden icke rymde mer än en person.
Vid Brattfallet var kaptenen nog älskvärd att lägga båten
stilla en halftimme, för att vi skulle få gå upp till själfva fallet.
Vägen dit är den vackraste skogsväg man kan se. Kaptenen,
som var vår vägvisare, visade oss på en gran och en tall
sammanväxta med hvarandra. Han underhöll oss med berättelser
Svenska Turistföreningens Årsskrift, 1898. 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
