Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På skogsstråt af Anna Lisa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132 ANNA-LISA.
Från Lidens färjställe gingo vi upp till Indals-Lidens gamla
kyrka. Blott murarne funnos kvar, men hvilken vacker kyrka
det var! Så liten, liten med högt, spetsigt tak och en utbyggnad
i söder för ingången. Väggarne voro fulla af spår efter gamla
målningar. Vi kunde urskilja några ord och bokstäfver, en
häst med mycket långa ben, som han höll i en besynnerlig
ställning, och på flere ställen hjälmbuskar. Det måtte ha varit
rader af ryttare ofvanför hvarandra.
Den nya kyrkan, som låg på höjden af backen, föll inte
lika mycket i vår smak. Utanpå var den inte ful, men inuti
funno vi den en smula löjlig. Bred och låg, med platta hvalf,
baktill en bred läktare öfver halfva kyrkans längd och framtill
två fyrkantiga läktare, liknande lårar, som klämde ihop altaret
och satte den lilla predikstolen i ena hörnet riktigt i skamvrån.
»Därifrån kan man ju lugga prästen», utbrast gymnasisten
n:r 2 förtjust.
Det roligaste af allt var dock en riktig salongslampa, som
hängde i koret öfver altaret.
Vi gjorde äfven ett besök i tornet, på hvars sluttande och
af regnet hala tak ett par af flickorna hade mycket svårt att
reda sig. Maja kröp vid nedstigningen på alla fyra fram till
stegen.
I gästgifvargården fingo vi middag. Då vi inte visste,
när vi nästa gång skulle få någon mat, åto vi, på uppmaning
af gymnasisten n:r 1, först »rågan», och en duktig råga till,
och drucko sedan choklad, som skulle »sila sig igenom»
ändå.
Trots rågan måste vi efter att ha färjats öfver älfven
sätta iväg med betydlig fart för att hinna till Norrleringen
innan kvällen, ty klockan hade blifvit half sex. Oj, så vi
stretade i solhettan uppför de oändliga backarna! Nog måtte
folket i Liden få motion alltid. På höjden af backen viftade
vi ett sista farväl åt Indalsälfven.
Vi togo nu en annan väg än på bortfärden för att komma
något fortare. Vi fingo fråga oss fram bit för bit, och när
vägen delade sig i skogen, gingo vi på måfå. Skogskarlen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
