Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På skogsstråt af Anna Lisa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
pl skogsstrIt. 135
Skogskarlen bultade på dörren till stugan, och de bägge
småtöserna ställde sig bakom honom, för att vi inte skulle se
farliga ut eller bli tagna för vanliga luffare, som förde oljud.
Vi fingo bulta och ropa en god stund.
»Vi ä’ några stackars turister, som gått vilse», ropade
Greta med så bevekande stämma som möjligt.
Till sist uppenbarade sig ett yrvaket hufvud, som
upplyste oss om att vi voro i Fager viks byn och måste gå en
fjärdingsväg efter stranden för att komma till bruket. Ja, vi fingo
alltså bege oss i väg igen. Men o, hvilken väg! Öfver myrar
och sumphål, som efter det ständiga regnet voro nästan
omöjliga att komma förbi. Nästan alla sjönko vi någon gång ned
till knäna. Hur kjolarna blefvo, vill jag inte tala om — de
voro tunga som bly. Hur vi afundades skogskarlen, som såg
helt varm och belåten ut i sina vattentäta kängor och
förklarade, att han »inte var blöt nånstans!» Och vi, som inte
voro torra någonstans!
Vid bruket hade vi tur, ty vi träffade, fastän klockan var
ett på natten, en flicka, som lofvade oss att taga två båtar,
om vi läte ro dem tillbaka följande dag eller rättare längre
fram på dagen.
I Norrleringen tömde vi på stranden punschflaskan, ty
våra skrupler hade nu försvunnit, och sköljde oss i munnen
med sjövatten för att taga bort punschlukten. Sedan gnedo
vi ifrigt våra ansikten, ty de ljusröda näsorna bildade en
behaglig kontrast mot de violetta kinderna, och togo oss på en
flat sten en hambo, allt för att se krya ut, då vi kommo fram.
Hos Jonas Arvid Olssons lågo alla naturligtvis försänkta
i sömn, ty klockan var öfver två, då vi kommo dit. Vi
upptäckte genom ett fönster en sofvande karl och väckte honom
med bultningar. Det var sonen i huset, och han sade oss, att
de inte längre väntat oss, då vi inte kommit med båten från
Österström. Vi bådo att få litet mjölk att dricka och litet
halm att ligga på. Men tror någon, att det gick an? Gumman,
dottern och jungfrurna stego upp och började trots våra protester
bulla upp en präktig måltid och bädda åt oss. Gubben själf
var borta, ty »bror hans håller på å dör», sade sonen med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
