Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En hjulhistoria från Finland. Af Mari Mihi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN HJULHISTOKIA FRÅN FINLAND. 159
Efter den betan dansade Grumio och undertecknad med
all makt stora krigsdansen, en prestation, hvars koreografiska
värde möjligen skulle tilltalat en eskimå.
^| Sedan börjades det! Hejsan, fram med kartor och
resehandböcker och turlistor och parlörer. Så vaxdukspåsen för
passet och kreditivet och reserevolvern och sofmössan och
luftkudden och konjakspluntan och alla de där andra doningarne.
Ty vi skulle ju ända bort till de hälsosamt ociviliserade ängder,
där hvarken d:r Bædecker eller Cook & Comp:s reseagenter
varit och snokat, dit aldrig någon liten violögd engelsk miss
släpat sitt staffli, sin fox-terrier och sin mamma (minns du Linda
Knight?) för att tota till några sjövilda skizzer och där lifvet
går i samma nötta fåror som på Jan Mazepas tid.
Sedan Grumio framemot morgonkröken pallrat sig i väg,
högeligen tillfreds med hvad han gjort hade, skref jag hem och
förklarade mig, som det brukar heta. Dagen därpå
telegramväxel och telegrams var: »Det ante mig. Skadar inte, att du
ser dig om en smula, men var hemma till Sigrids födelsedag
i Augusti. Mamma ber dig vara rädd om dig. Instämmer.
Hälsningar. — Pappa.»
Senare telegram:
»Min egen gosse! Se alltid efter, att du ej ligger på
fuktiga lakan, hvilket är mycket farligt. Stoppa plånboken i
ena strumpan och lägg alltihop under örngåttskudden, så
undviker du både att glömma den och att bli bestulen. Så gjorde
pappa på vår bröllopsresa i tiden. Möter du några nihilister,
så gå förbi och låtsas inte du ser dem. Stora famnen från
Mamma.»
De kära, kära gamla! Och jag som kunde ha hjärta att
resa ifrån dem. Men man är ju bara ung en gång och somliga
inte ens det, hvilket allt är tråkigt, fast sant.
Och så gåfvo vi oss då i väg. Mina brokiga äfventyr
skall du få till lifs i vinter. Det är egentligen slutet, vid
hvilket jag nu vill dröja några bref pappersark, det aldrig
glömda slutet ...
Under ömsesidig ledsnad att ej kunna följas åt längre
skildes Grumio och jag i Warschau efter tvänne månaders
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
