Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En hjulhistoria från Finland. Af Mari Mihi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN HJULHISTORTA FRAN FINLAND. 163
cfped. Synbarligen var det något på tok med maskinen, ty hon
höll skrufnyckeln i högsta hugg och såg öfvermåttan bekyttrad
ut — ungefär som en fölunge, den där grubblar på att öppna
en grind. Jag hoppade bums af och lofvade an med en min,
ägnad att väcka.förtroende, för att erbjuda mina ringa tjänster.
Hon såg hastigt upp och —
Men jag måste beskrifva henne för dig så som hon satt
där, ty det första intrycket behåller man ju längst och trognast. —
Burrigt, brunt hår, ser du, under en grymt opraktisk hvit
spetshatt med hakband jämte ett par synnerligen förhoppningsfulla
satungar till ögon, hvilkas likar aldrig speglat ett nittonårigt
hufvuds mångahanda skiftande funderingar. En liten hemtreflig
näsa, alldeles stillös, förstås, eller på sin höjd prerafaelitisk, men
rasande förmånlig i alla fall och passande för sitt ändamål samt
desslikes en mun, hvilken var ganska mycket liten och röd som
ett tioöres frimärke, men hvilken det visst aldrig lyckades mig
att få se sluten. Dessutom meddellängd (saliga äro de
medellånga!), lif och kjol af hvit flanell samt ett par gula skinnkängor,
till hvilkas sanna bästa hon släpade med sig en flaska tinktur
alldeles som salig Catherine de Medici sin aqva-tofanabutelj.
— Nej, se en svensk student — —
— Ja, hvad annars, sade jag lyftande den förrädiska mössan
från mitt maskinklippta änne. Hoppas fröken inte är fennoman
— men hur är det egentligen fatt med bicykeln.
— Det är just det som är knuten. Har nu hållit på en
kvarts timme och skrufvat åt alla håll och kanter för att få
folk af den, men det tycks inte nytta ett dugg.
— Nej, nej men, det undrar jag då mindre på. Luftringen
har ju strejkat, vet jag. Måtte bestämdt ha gått på tok, när
fröken tog den där steniga backen. Men det är nu en smal
sak att plåstra ihop den med en gummiremsa och sedan låta
den torka en timme, medan vi få oss en kopp kaffe på
gäst-gifveriet därborta. — Men först skall jag be att fåUämna mitt
kort — var så god.
En graciös böjning på den smala nacken i ljuf förening
med ett småleende, som skulle förskaffat en debuterande igenue
applåd för öppen ridå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
