Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En hjulhistoria från Finland. Af Mari Mihi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164 MARI MIHL
— Det hörs då bums, att kandidaten är svensk; min bror
skulle aldrig ha kommit sig för så där hastigt. Jag heter Alys
R—n. Kanhända namnet förefaller bekant.
— Jo, det vill jag lofva. Brukar läsa landtdagsr ef era terna
i Nya Pressen. Fröken är således dotter till den bålde majoren
på Väinölä?
— Nej, det är min farbror. Vi äro bosatta i H-fors. Reste
därifrån i förgår och är nu på väg till Väinölä för att plundra
plommonträden i sällskap med mina kusiner.
— Men Väinölä ligger ju åt Vesilakshållet, och det här
bär ju till Tammerfors.
— Ja, jag ville göra en liten afstickare åt Näsijärvi först;
där är ju så gudavackert. Sedan fortsätter jag söderut.
— Kors, det är ju ackurat som med mig.
— Jaså, sade Alys — och jag såg, att vi tänkte på
alldeles detsamma.
På den fjärdingsväg, som skilde oss från gästgifvaregården,
gingo vi så och kall pratade om litet af hvarje, tills vi ändtligen
ramlade ned i litteraturen, där hon öfverraskade mig med att
känna till namnen på de författare, hvilkas arbeten hon läst, en
lika sällsynt som aktningsvärd egenskap hos sådana där små
litterära allätare, hvilka ständigt äro hvarandra lika därutinnan, att
de med flicktyckmycken öfverlägsenhet hoppa öfver »alla
beskrifningar och sådana där långtrådigheter» för att med desto större
andakt kunna dröja vid de sidor, som äro rysligt hemska eller
rysligt rosenröda. Hennes trygga, sjungande finsk-svenska flöt
jämnt och gladt, oaktadt hon hade det tämligen svårt, ty
en-hjuliga velocipeder äro mindre roliga att handskas med för
kjolbärare. Hatten hade småningom glidit ned på skuldrorna och
hängde kvar om halsen vid de breda hakbanden, det lilla
dristiga ansiktet var alldeles glödhettadt, men hon knogade i alla
fall oförtrutet på med den nedärfda envishet, som en gång trotsat
Isolanis skäggiga kroater och Götz’ järnklädda vilddjur.
En stund därefter sutto vi på hvardera sidan om en
landt-ligare kaffebricka på kyrkobyns »kestikievari», hvarvid jag
kallblodigt ryckte fram med hvad jag tyckte omständigheterna
närmast gåfvo vid handen att föreslå, menande, att som vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
