Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En hjulhistoria från Finland. Af Mari Mihi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN HJULHISTORIA FRAN FINLAND. , 165
nu stött ihop så där af en slump och ju dessutom hade
samma väg, vore det väl ändå kanske klokast att göra
sällskap. —
Det lilla pyret tittade hastigt upp öfver kaffekoppen som
en sparf ur sitt näste.
— Men jag undrar verkligen, om det riktigt går an. Vi
ha ju aldrig sett hvarandra förut, och så veta de ju inte ett
dugg af et därhemma — fast nog vore det bra roligt, förstås.
— Ja, så rysligt konventionelt är det ju inte, det medger
jag villigt, men jag tror ändå, att det hela skulle kunna ordnas
på ett eller annat sätt, sade jag med den tillförsikt man
småningom förvärfvar sig att göra möjligheter af det skenbart
omöjliga. — Finns det telefon till frökens hem?
— Naturligtvis; vi äro väl inga vildar heller.
— Bravo, men ännu en fråga. Frökens familj känner väl
Kalle von K.
— Ja, honom måtte väl hela världen känna.
— Allt bättre och bättre. Då telefonerar fröken hem och
säger, att en lycklig tillfällighet — (ja, det måste låta så) — har
gjort, att fröken fått sällskap med en svensk student, god vän
och bror med Kalle von K., hos hvilken vederbörande kunna
inhämta upplysningar om min ringa, ehuru aktningsvärda person.
Men det är inte alls värdt att göra något stort nummer af den
här affären, ty det finns nu ingenting, som afväpnar folk bättre
än om man behandlar hufvudsaker som bisaker, tillade jag med
mycken illslughet.
Efter ytterligare något parlamenterande samtyckte Alys
att telefonera till sin lilla mamma, öfverlämnande åt mig att
under en kvartstimme af stilla mediterande ytterligare stärka
min gamla iakttagelse, att på resor och baler vet man aldrig,
hvilka öden man möter. När hon slutligen kom ut på verandan
igen, såg jag tvärt, att det moderliga sinnet hade häfdat sin
traditionella egenskap att »ge med sig» och att vi hädanefter
voro reskamrater.
— Jo, det föll sig inte lätt att behandla kandidaten som
en bisak, skall jag säga. Hvad i all min dar! Ämnar du göra
sällskap med en främmande herre? utbrast mamma tvärt, hvar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
