Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En hjulhistoria från Finland. Af Mari Mihi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN HJULHISTORIA FKAN FINLAND. 167
och hade vi endast varit litet mer konventionelt anlagda, hade
det väl aldrig heller blifvit af, men det hela föreföll oss så
oemotståndligen komiskt, att Alys slutligen skrattande utbrast:
— Nå ja, om det är absolut nödvändigt, så ...
Hvarpå hon helt sonika sträckte fram sin lilla solbrända
näfve, sprättade ut med alla fem fingrarna och bad mig taga
mått. Jag lydde och kom till det resultat, att omfånget af
hennes blifvande förlofningsfinger motsvarade mitt lillfinger vid
andra leden. Därpå styrde jag mina steg till handelsboden.
— Var så innerligen snäll och låt mig få titta på några
giktringar.
— Några?
— Ja, jag kan inte reda mig med mindre än tre stycken.
— Det vore väl nog. Herrn måtte ha svåra plågor.
Jag svarade ej, ty då mina begrepp om gikt äro hopplöst
sväfvande, skulle jag endast kommit till korta med skildringen
af mina lidanden, hvarför jag inskränkte mig till ett ursinnigt
rullande med ögonen, under det att jag suckade till att röra en
vindturbin. Den medlidsamme handelsmannen plockade nu fram
hela sitt lager.
■— Jag skulle vilja ha tvänne mindre för lillfingrarna.
— Nej, de där äro alldeles för stora; de få inte gå längre
än till andra leden, ty där sitter just den värsta värken.
— Kors, sitter ... sitter gikten i ... i andra
lillfingersleden. — —
Nu tordes jag inte för mitt lif se karlen i ögonen längre,
men jag gissade mig till huru han borde ha sett ut och sökte
tröst vid den tanken, att jag åtminstone var den ende
närvarande kunden.
— Visst tusan sitter den där. Herrn måtte väl inte tvifla
på mitt ord.
— Nej, nej naturligtvis inte. Men så skulle det ju vara
ännu en.
— Jaha, på vänstra handens fjärde finger. (Jag låtsade
ej komma att tänka på att detta var förlofningsfingret.)
Omsider letade han fram äfven en dylik åt mig, hvarpå
jag betalade och gick. När jag vände mig om för att stänga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
