Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En hjulhistoria från Finland. Af Mari Mihi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170 MARI MIHI.
heten, men hvars runor skola höras så länge furorna sträfva
mot himmeln, så länge sjöarne blicka mot solen.
Jag minnes så väl den första aftonen Alys och jag reste
tillsammans. Vi hade tagit in på Onkkala gästgifvargård i
Pälkene by, där vi ställt kvar våra velocipeder för att klättra
upp på Syrjä ås, från hvars breda rygg vi sågo den heta
Augustidagen blekna bort. Blanka vatten lågo rundt omkring i dalarne;
norr öfver Pälkenevesi, i söder Mallasvesi och långt, långt i
öster öfver de taggiga skogstopparne den silfverglittrande Roine,
som Topelius besjungit och vid hvars strand drottning Karin
på det ensliga Liuksiala lyktade sin brokiga lefnad. Här och
där skymtade i en lummig park af lind och alm en herregård
i den gamla hemtrefliga finska stilen, som här går igen nästan
öfverallt: en lång, gulmålad tvåvåningsbyggnad med hvitmenade
fönsterposter och tjäradt tegeltak, som sluttar åt alla fyra
väderstrecken.
Solen låg bakom ett hvitt moln, hvars kanter lyste i
guld-karmin och med väldiga, majestätiskt rundade konturer likt en
af Michelangelos marmorgrupper. Småningom blef dess undre
rand allt mer bländande och så syntes plötsligt solen, solen
som sjönk. Alys satt i tankar; åtminstone såg det så ut;
hufvudet var något uppåtlyftadt och händerna knäppta öfver
knät. De sista strålarne förgylde hennes obetäckta hufvud där
hon envist kisade mot väster.
— Ack, sade hon, hvad solen går ned hemsk och blodröd;
de påstå, att den var likadan aftonen före Oravais. —
På återvägen till byn föreslog Alys, att vi skulle kalla
hvarandra vid namn — det hade ju varit rent af löjligt att gå
och titulera hvarandra därborta i ödemarkerna alldeles som i
en badhuspark med flirt och mammor och mässingsmusik. Vi
hade verkligen haft den sannerligen sällsynta flaxen att icke
behöfva förlägga vårt första sammanträffande till en trång,
myllrande balsal med ett stackars utsvultet och missförstådt
musikgeni vid pianot och med väggarna fylda af konventionelt
kacklande panelhöns, de där med smink och puder kämpa för
lifvet en ojämn strid mot den allt härjande förgängelsen. Nej,
omständigheterna vid vår bekantskap förde fastmer tanken till-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
