Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En hjulhistoria från Finland. Af Mari Mihi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN HJULHISTORIA FRAN FINLAND. 169
ning säger, hvad som komma skall. Hon kunde tvifvelsutan
skilja på de finaste skiftningar hos olika sorters siden, men
hade aldrig lagt märke till insjöns tusende nyanser, beroende
af tid, vind eller strandens och skyarnes skuggor.
Under en lång lefnad skall du aldrig hinna med mer än
några fattiga sidor i naturens väldiga foliant, och jag kunde
ju egentligen så ytterst litet däraf, men det lilla jag kände till
sökte jag meddela henne omväxlande med det jag, iklädande
mig ien tjänares skepelse, pumpade och oljade hennes velociped
förde hennes lätta packning och styrde med litet af hvarje.
Alys å sin sida var till stor nytta därigenom, att hon
någorlunda behärskade finskan, en ovärderlig fördel i dessa trakter.
Innan vi träffades, hade jag mången gång haft det ganska svårt
att göra mig förstådd på gästgifverierna med min knaggliga
finska och hade ofta haft anledning att önska mig tillbaka till
landet på andra sidan hafvet, där till och med bönderna tala
svenska. Men nu var det ingen nöd längre, ty Alys var tolk,
och voro vi någonsin på vippen att komma vilse, hjälpte hennes
fråga: Mista tie kay (hvart går vägen) oss ständigt rätt igen.
Den del af Tavastland vi genomforo påminner i mångt
och mycket om Sörmland. Olikheten är närmast skillnaden
mellan moll och dur. Det är en nejd af idel åsar och sjöar,
väldiga, barrskogsklädda åsar och oregelbundna, örika sjöar.
De susa ej, dessa furor, som deras kusiner, de språksamma
björkarne, men i deras dunkla hvalf höres af evighet en sakta
hviskning, en outtalad fråga, för skygg att taga ordets dräkt.
I de skyddande höjdernas hägn drömma de långa, smala vikarne
i ro för vreda vindar. Stormen når dem aldrig, den härskar
endast däruppe, dess väldes gränser hinna ej hit. Det hvilar
frid öfver dessa fagra sjöar, lugna och djupa som en nordisk
tänkares öga.
Det är de vida skogarne kring de blå vattnen, som
gifvit klafven till det finska som det svenska kynnet. Det är
här det talar, detta sorglösa vemod, denna stumma längtan,
som hvilar innerst vid nordbons trygga hjärta. Det är här
de sjungit, folkvisornas ljungbekransade diktare, de glömde
skalderna af fordom, hvilka hand i hand vandrat in i förgäten-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
