Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En hjulhistoria från Finland. Af Mari Mihi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172 MAKI MIHI.
läppen alldeles ohyggligt samt förklarade, att jag var en ryslig
despot, tills hon omsider med den veritabla finska envisheten
grep sig an med en entrecote, stor och rund som en
septembermåne.
Innan vi satte oss till bords, hade jag emellertid helt
flyktigt sagt till portiern att ställa i ordning rum för oss.
Sedan vi slutat middagen, och en halfflaska Perier-Jouet
fullständigt blidkat min lilla reskamrat, gingo vi ned och drucko
kaffe. — Då kommer portiern fram rullande sig i stoftet.
— Ville endast anmäla, att jag reserverat rummet n:o 28
för herrskapet. Charmant bostad med utsikt åt gatan.
— Rummet, stammade jag och tvärteg, ty bestörtningen
betog mig målföret. Ringen, den evigt olycksaliga giktringen
rann mig ögonblickligen i sinnet och kallsvetten stod mig i
pannan såsom den aldrig gjort sedan den evigt minnesvärda
dag, då jag under sista käjsarkröningen i Moskva trots den
strängaste polisbevakning listade mig genom Frälsarporten in
på Kremlin.
Jo, så går det när man hjälper kvinnfolk med velocipeder,
tänkte jag och stirrade idiotiskt på Alys.
Den stackars ungen var fasligt illa däran också, det såg
jag tvärt. Men kvinnans list är stor, och hon hämtade sig
genast och stammade med rodnaden på kinderna och blicken
på bordduken:
— Ser ni .\ . vi äro alldeles tvungna att ha två rum, för
min man .. . han ... han snarkar så förskräckligt.
— Ja, det är fullkomligt riktigt det, bekräftade jag med
en lättnadens suck öfver att skymta en utgång ur labyrinten. Jag
snarkar så förfärligt, att jag väcker mig själf ibland ... ja, det
förstås ... inte precis ... men ja ... ja kvicka er nu och gör
som frun säger. Ske hennes vilja!
Och jag blinkade åt honom på ett sätt, som skulle
innebära, att jag stod alldeles förtvifladt under toffeln. Karlen
trodde naturligtvis, att vi voro spritt galna båda två, men han
var tydligen dresserad i den högre skolan, ty inte ens skuggan
af ett leende eklärerade hans välrakade kanikansikte, då han
försvann i bugningar, med den lugnande försäkringen, att vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
