Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En hjulhistoria från Finland. Af Mari Mihi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN HJULHISTORIA FRAN FINLAND. 173
kunde lita på honom. Då vi blefvo ensamma igen, hade Alys
ett fasligt bestyr med sina handskknappar, och jag visste
verkligen inte hvad jag skulle taga mig för, tills slutligen
förlossningen kom i form af ett lättande gemensamt skratt.
Ack, när tvänne ungdomar, hvilkas sammanlagda ålder
uppgår till omkring 40 år, äro öfverlämnade att taga sig fram på
egen hand, kan det inte hjälpas, om man hakar upp sig litet
då och då. —
Dagen därpå var trist; det var vår sista gemensamma.
De rödmålade kilometerstolparna drogo oss endast alltför hastigt
förbi, och slutligen kommo vi till det vägskäl, där våra vägar
skildes. Långa afsked äro nu ett oting, och vi hade kommit
öfverens om att vårt skulle bli så kort som möjligt.
— Du skrifver väl, sade Alys, räckande mig handen till
afsked.
— Nej, hvarför så? Är det inte bättre att låta minnet
af dessa dagar bli som ett slags meteor, inte en —
— Inte en komet med en svans af bref, menar du. Alys
försökte skratta, men det gick inte riktigt bra; hvad mig
ankommer gjorde jag inte ens något försök...
Därpå sade jag något helt annat, och sedan sade Alys
också något helt annat, och så minns jag inte riktigt, hur det
var tills jag såg hennes hvita klädning försvinna vid vägkröken,
bland tallarna. —
Då satte jag mig ned på vägkanten och sörjde mitt vana,
brunögda, soliga sommarminne, och jag tänkte på versen i
Trilby:
La vie est breve,
Un peu cTespoir,
Un peu de re ve
Et puis bonsoir.
Det vore synd att säga, att mitt humör var rosenfärgadt
den gången. Allting var så eländigt trist och urlakadt som en
söndagseftermiddag i Upsala mot höstsidan, och i andanom såg
jag det gråa, oundvikliga öde, som slutligen skall drabba dig
och mig och lejonparten af oss alla Alma Maters barn, som
skalden ändå dubbade till ljusets riddarvakt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
