Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vandringsminnen från Jämtland och Härjedalen sommaren 1897. Af Thore Thelander.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sedan vi klättrat och krupit på händer och fötter uppför
den brantaste biten på hela vägen, befunno vi oss på
mellan-toppen och började få utsikt äfven åt norska sidan.
Vi gingo nu på en halftimme med lätthet härifrån upp
till toppen och hälsade roset med ljudligt hurra.
Ett hänförande fjällpanorama låg utbredt för våra blickar,
och trots solröken var synvidden försvarligt god, ty på norska
sidan urskilde vi Galdhöpiggen * och Snæhättan med alla
mellanliggande fjällsträckningar, och i Sverige fanns, åtminstone i
Jämtland och Härjedalen, ej en skuta eller rygg, som
undgick oss.
Den till Sylmassivet hörande Storsola samt Helagsfjället
voro de af våra närmaste, som togo sig bäst ut, och hade det
blott ej varit så varmt, hade det varit ännu härligare, ty då
hade det ej heller funnits mygg, som nu däremot förekommo
ganska talrikt tillsammans med flygmyror och en och annan
bromsfluga.
När vi vistats vid pass en timme häruppe och började
tänka på nedstigning, fingo vi se Lars Stugudals hvita sydväst
dyka upp, och strax därefter den finska frun med sin kavaljer.
Vi öfverlämnade åt dem besittningen af rosets skugga och
började nedstigandet för att ej låta våra efterblifna vänner
vänta för länge.
Men hvad är det för en fågel, som flaxar där öfver
stenen? Något hvitt är det, som rör sig af och an, och något
blankt och skinande i solen rör sig därunder. Sannerligen, det
är lektorn, som, ideligen öfverfarande sin glänsande höga panna
med näsduken, tappert klifver i väg uppför af satserna.
Jägmästaren är strax efter, och inom kort äro vi framme hos dem
och följa dem i triumf upp till roset. På så sätt kommo vi
två gånger till toppen på samma dag, något som kanske icke
alla Syltoppsbestigare varit med om.
Sedan de sist ankomna något hämtat sig och vi under
tiden roat oss med att ställa till tordön genom att störta så
stora block, vi förmådde rubba, utför branterna, hvarvid oftast
* Galdhöpiggen torde för normala ögon ej synas utom vid
synnerligen klart väder. Red.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
