Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vandringsminnen från Jämtland och Härjedalen sommaren 1897. Af Thore Thelander.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När man så där varit tillsammans och delat ljuft och ledt,
mat och rum, skämt och möda några dagar, är det riktigt
påkostande att skiljas, ty fjällifvet har en alldeles egendomlig
förmåga att framdraga människors bättre sidor och göra
samvaron behaglig. Det var också med ett varmt och uppriktigt
tack för godt sällskap som vi sade farväl åt Arvid, lektorn
och jägmästarn, Olaus och Henrik, stoet och »lillhästen», då de
strax före oss började sin vandring.
Våra uträkningar att få förare till Nedalsstugan vid
Helagsfjället slogo ej in, ty Lars bedyrade, att han ej vågade
lämna hyddan utom för att gå till Syltoppen, och Henrik var
ej känd med vägen, så att vi skulle ej haft annan nytta af
honom än som bärare, och det kunde vi vara själfva.
Emellertid erbjöd sig Lars att följa oss upp på fjället och visa, huru
vi borde gå, och sedan var det alls icke nödvändigt, att vi
följdes längre, sade han.
Nåväl, vi snörde våra ränslar, iordninggjorde matsäck för
dagen och morgondagens frukost, ty vid middagen nästa dag
beräknade vi vara vid fäbodvallarne i Mittådalen och hafva
fullt upp af mat och dryck, och så sade vi farväl åt den
vänliga mor Greta, balanserade öfver spången med samma
säkerhet som en lindansare på sin lina och lämnade stugan allt
mer och mer bakom oss. Den blef ej därför folktom, ty
aftonen förut hade fyra unga damer kommit vandrande från
Enafors, så att vägen till Sylarne tycktes oss redan ganska
allmän, och en af våra vänner hade med komisk bedröfvelse
undrat, hvar man nu skulle få ett ordentligt fjäll att klifva
i, utan att vid hvart steg träffa på folk att lyfta på hatten för.
Efter en timmes stigning satte sig Lars och började en
föreläsning i lokalgeografi, som vi uppmärksamt afhörde och
väl lade på minnet, och så skildes vi äfven från honom och
fortsatte vandringen med Helagsfjällets spetsiga topp som
ögonmärke tillsvidare. Terrängen var i början bra, och vi vandrade
raskt, då och då kastande en blick tillbaka på våra vänner
Sylarne, som, allteftersom vi aflägsnade oss, växlade former
och färger.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
