Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bränner solen het på den nakna vidden? Kom, skall du
då fä dig en snöboll i nacken ur den stora drifvan där
borta, som brämas så vackert af skära ranunkler
(Ranun-culus glacialis) och gula, doftande violer (Viola biflora).
Farväl Sverige! vårt hjärtas, våra drömmars land. I
den breda dalsänkan där nere under våra fötter förtonar du
i ett allt mer aflägset fjärran. Din mjukt kvinnliga fägring
utbytes nu mot en annan, mera djärft storslagen, mera
vildt eggande. Likt vikingar i holmgång skjuta Norges
fjällar upp i sina snö- och ispansar.
Hur det glimmar och tindrar om den bistra skaran!
Närmast oss det evigt snötäckta Teusa och längre bort
Nordlandets näst högsta berg, det väldiga ölfjället.
Men hur skola vi bära oss åt här? — Det blir att
vada öfver, svarar vår klockare så lugnt som det varit den
naturligaste sak i världen. — Af med strumpor och skor
då! Efter att ha kafvat fram i forsande iskallt vatten till
knäna på hala, kullriga stenar öfver trenne sådana där
hällströmmar, smakade marschen upp till Niallevare, där
riks-gränsen går fram, rätt godt. Annars bär det här liksom
litet uppför. Önskligt vore, att hela denna väg vore
bestämdare utprickad, hvilket äfven af herr Ottelin blifvit
påpekadt, samt att älfven blefve spångad.
Efter nära 2 mils vandring göra vi här en kort rast,
äta choklad och dricka i en bägare friskt vatten ur en
fjällbäck en skål för »gamla Sverige», en skål för det käcka Norge
och... gå vidare. Nej, halt! Vi äro nu öfver gränsen,
och du min läsare och jag borde ju här säga hvarann
farväl. Men, se hur förföriskt den sköna Junkerdalen
lockar där nere i aftonsolens guldvågor, hör, hur mäktigt
Västerhafvet brusar. Kunna vi väl då skiljas?
Hvad var det där för ömkliga ljud likt skriket af ett
klagande barn? Det är lommen, den öde fjällviddens egen
fågel. Och se, en ripa, gråbrun som lafvame på marken,
de enda varelser inom djurvärlden vi sett eller hört under
hela färden. Raskt bär det här utför. Små knotiga
björkar, djärfva sällar, som i ungdomligt öfvermod dragit bort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
