Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mannen, som fiskade, hade nämligen valt sin plats så, att vägen
strax ofvanför krökte sig och hästame, som under samtalet fortsatte
vandringen, försvunno ur ägarens åsyn. När så skedde, voro de andra
två röfvarena till hands, lyfte bördan af hästame och gömde henne i
skogen. Där »nappade» det således bättre än ett stycke nedanför.
Skojevallame i trakten hade icke mindre obehag af dessa stigmän.
I dessa eller på skogarne hvar som helst togo de kreatur och slaktade
dem, hvarefter de i sin håla kokade eller stekte köttet. Det kunde
tyckas, att röken skulle hafva röjt deras vistelseort Men så skedde
ej: skogen var för hög och dimman från fallet för riklig. På en vall
å Knskogen röfvade de en flicka från Ljusdal och förde henne till sin
bostad. De hade henne hos sig i sju år, och hvarje år födde hon ett
barn. Men om dessa vårdade de sig ej en smula: så fort ett var födt,
kastade de det utan krus åt forsen. Och detta var det svåraste för
henne, sade hon själf, när hon ändtligen kom därifrån.
Och det gick till på följande sätt:
När hon hade varit där i fulla sju år och ej någon enda gång
försökt att fly, började männen lita på henne. Nu behöfde de halm
att ligga på, ty grottans botten består af h vassa, uppskjutande stenar.
Men huru då få halmen? Sådan förde formännen ej med sig. Att
ligga på bara mossa och granris blef tråkigt i längden. Flickan sade
då en vacker dag, att hon visste, hvar råghalm funnes, och skulle gå efter
sådan, om de ville. Hon fick nu aflägga en sträng ed på att ej för
någon människa yppa någonting, och därpå begaf hon sig hem.
Hon kom lyckligt till de sina, och där haglade frågor. Men hon
svarade ej någon människa. I stället satte hon sig i spiseln och
omtalade för spisstolpen (varianter: grindstolpen, katten) hvar hon fanns.
När hon fått halm och skulle gifva sig i väg till grottan, sade hon för
stolpen, att hon släppt ett nystan i skogen, och efter den tråden skulle
stolpen gå för att finna rätt på henne. Enligt andra skulle hon af
den erhållna halmen släppa ett strå här och där till ledning för de
sökande.
När flickan kom tillbaka till grottan, lågo röfvarena i sin djupaste
sömn. Hon blötte då fängkrutet i deras trenne gevär.* I detsamma
kom folk. Männen »röko» då åt gevären, »men då var det förloradt
för dem».
En vändning af sägnen låter flickan tala om för en kanna, att
röfvarena om nättema för det mesta ströfvade omkring och plundrade
skojevallar, men på förmiddagen vid 11-tiden lågo de mestadels och
sofvo hemma i grottan. Äfven sade hon för kannan, hvilken dag denna
borde komma och öfverfalla röfvarena, då hon själf skulle se till, att
krutet i fänjepannorna vore fuktigt.
* Man låter henne ock grundligt förpläga dem med brännvin, som hon
fört med sig.
Svenska Turistföreningens Årsskrift, 1899. *3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
