Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som ännu är i godt stånd, ligger alldeles under jorden, är sval om
sommaren och varm om vintern. I söder är nedgången, bestående dels af
en svängd stentrappa med nu något förskjutna steg, dels af en
sidovägg, äfven denna af sten. Ingången är mycket trång: mellan fodret
1 aln och 3 tum bred samt ^ aln och 2^2 kvarter hög. Där innanför
är en liten svale, på hvilken en något större dörr leder in i själfva
källaren. Denna är 572 aln bred samt 1 aln längre. Såsom belägen utjder
jorden, saknar han naturligtvis fönster. Taket är hvälfdt på det sätt,
att ett hvalf af bräder först slagits såsom vanligt, sedan har detta
betäckts med ett tjockt lager af murbruk, och i detta ha sedan stenarna
nedstuckits. Att så skett, framgår däraf, att hela hvalfvet är betäckt
af murbruk, hvilket öfverallt visar ränder och märken af bräder.
Betraktar man dessa märken litet närmare, finner man, märkligt nog, att
bräderna icke hafva åstadkommits på vanligt sätt genom sågning på
ett eller annat sätt, utan genom klyfning. Murbruket är af alldeles
ovanligt slag. Det utmärker sig för hårdhet och svart yta.
Om ändamålet med denna ovanligt omsorgsfullt byggda källare
säger Balter, att han där brukade förvara sina handelsvaror (merces
suas deponere). Men sina skatter och dyrbarheter hade han, enligt
samme författare, för att de skulle förvaras för tjufvahand, i en
berg-håla, hvars ingång skyddades af en järndörr. Denna har hittilldags
kallats Stor-Gundbiornsgraf Och om Stor-Gumjens gra/va talas ännu i
dag. Det var hit, som hans moder, den röfvade flickan, fördes, och
här hade St.-G. sine vister, sade min sagesman. »Grafven» säges finnas
väster om Kyrksjön och omkring en mil från kyrkan i Vä låsen,
tydligen Widmarks Wålås F:r. Min sagesman hade sett henne. Hon
tycktes vara murad af flata och alldeles obearbetade stenar. Tvenne
sidor äro ännu tämligen bibehållna, men de andra nedrasade. På de
förra kunde någon dörr ej märkas; möjligen hade hon varit på någon
af de nedfallna sidorna. Tecken till eldstad hade ej kunnat upptäckas,
och det var knappast tänkbart, då stora granar nu växte inuti grafven.
Funnes någon eldstad där, så skulle han nog sökas under mossan och
gräset. — På sina vandringar mellan Hammarby och denna »graf» hade
St.-G. ofta något att bära, och då plägade han hvila vid en sten, stor
som en kyrka och liggande söderut från kyrkan. Hvad han bar, hade
han i ett — järntråg. Stenen kallas efter detta ännu för Hvilstenen,
och där går nu en fiskväg (väg för fiskare) mellan Kyrk- och Sångsjön.
Ehuru stor och stark, var St.-G. fredlig till lynnet, och sägnerna
tala ej om att han gjorde någon enda något för när. Endast med
jätten i Vättaknippen (eller högsta toppen af Knätten i Öfver Högdal)
hade han något obytt. Från Stensåa* slungade han väldiga stenar mot
sin vederdeloman, som svarade på samma sätt. Stora stenar, som finnas
nedanför Knätten och vid Stensån, säges vara minnen af dessa strider.
• Berättaren sade äfven Stenaa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
