Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sagt en, å så geck han te Klefva. Rätt söm han vanka
utme berget, så varsna han e där i hälla. Han böste på a,
å de va inga hinner an ho geck öpp. Strax fär där e lajer
han imot en, å han råt, så de skangra i berget, men de
akta han inte um. Den angre dära öppna se éxpre söm
den föste, å han kum in i e vier sal. Där satt den gamle
kären i sitt häne å rådde inte me å dö, fär han feck
men-skohänner pålagda. Men krissmannen ste fram å dängde te’n
så pass, så han slok ihäl en på stanna. Sien geck han ut,
å bergadöra full igen bakföre hömen, å allri har nåa menska*
sett a mer. Så galstolen den står där la än.
Ella sulle där ha bott e käring di kallte Klefva-Kitta,
sae Schoén. De va i forntien, förstår se. Men Stina-Kajsa,
Schoénsas sonakvinna, sa ha sett a. E kväll i solagången
ho kum gåanes frå Nyddala, då geck där ett lajt tröll å
sola se öppe på berget. Um de kan ha vaet Klefva-Kitta?»
Och gubben fortfar att förtälja om forna tider. Han
talar om de gamla munkarne, som »sa ha planterat
boke-skogen å rödt öpp kloster-trea (-trädan), och om Kåtrina på
Hjerpabo, granntorpet, som var »e påskakäring di kallar»,
och hvars två kor mjölkade lika mycket som tio andra.
Men tiden lider, och vi måste gå. Vårt värdfolk följer
oss ut. Mari måste nödvändigt visa oss sitt blomsterland.
Det är en gräsmatta utanför stugans gafvel, glittrande grön
och öfversållad med brokiga blommor. De stå där och
nicka i vinden, smörblomman, blåklockan, prästkragen,
tjärblomstret. »Jora, kan veta, e stärker å klöker här»,
förklarar Mari», å når alla blommera e blena utgedda, då e
mitt lann rent obegriplit. A de har Gud själf planterat åt
me», tillägger hon enkelt.
I hagen strax intill står en björk med gulnade löf och
skalad stam. Den hade åskan slagit ner i för ett par
veckor sen, under det svåra åskvädret. »Mor å ja vi satt i
ståfva», berättar Gustaf, »å så ut gömen fönstret. Då feck
vi si blextpila kumma å slö medtföre. Ho jorslo, sae ja;
den ho jorslo. A de e trolit, att de va den, söm ödde
S och k uttalas som två ljud.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
