Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
par omkring ibland buskarnas grenar, har visserligen icke
många blåa fjädrar, som kunna rättfärdiga det namn han
fått, men just nu börjar hanen uppstämma sina klara och
fylliga toner från toppen af en af de närmaste björkarna,
och när vi se ditupp, lyser emot oss hans utomordentligt
prydliga bröst, i midten med en roströd fläck omgifven af
en bred, klart blå ring.
Man kan knappast gå tio steg utan att på flere ställen
omkring sig höra ett slräft, utdraget och mycket enformigt
läte, som upprepas med ungefär lika mellanrum och om
kvällarna med fördel kan begagnas som sömnmedel. Fågeln
är ej svår att få se: det är bergfinken (Fringilla
rnonti-fringi Ila), en nära släkting till bofinken. Honan är tämligen
enformigt brunspräcklig, men hanen är desto vackrare.
Hufvudet är svart, bröstet rostgult, öfver vingarna gå ett
par ljusa tvärband, och när han flyger upp, sticker hans
hvita öfvergump bjärt af mot de svarta stjärtpennorna.
Bergfinken är dock ej så alldeles omusikalisk, han kan
också frambringa en sång, som är ganska angenäm, äfven om
den ej på långt när kan mäta sig med bofinkens. Vidare
få vi höra och se en mängd fåglar, som vi både på‘lätet
och utseendet genast känna igen som den vanliga snöskatan
(Turdus pilaris). Den förekommer häruppe i ännu större
antal än i södra och mellersta Sverige.
Men vi ha ännu ej påträffat den fågel, som under
höst-och vintermånaderna för mången är det intressantaste af
allt hvad fjällen ha att bjuda på, vi ha ännu ej stött upp
några dalripor (Lagopus alpimis). Snart komma vi dock ut
på marker, där vi ovillkorligen böra få se sådana. Från
åsens krön, där vi nu befinna oss, se vi nedanför oss en
skogstjärn, som är omgifven af en tufvig och tämligen torr
myr, där hjortronblommoma sitta tätt bland de låga
dvärgbjörkarna (Betula nana) eller riprisen, som de också kallas,
och där de små ripkycklingarna finna en lätt åtkomlig föda.
Vi klifva ned på myren, stanna för att plocka några
exemplar af den hvitblommiga Pinguicula alpina och gå ett
stycke framåt, till dess det plötsligt knastrar till i markens ris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
